Här har varit torka i ett par veckor nu. Alldeles för lite snö och jag har dessutom varit sjuk och jobbat så de har inte blivit några skidor på riktigt länge. Men idag dumpar de och de ska snöa hela natten. Min familj kommer i kväll och jag är ledig i morgon. Vi ska vara i första liften upp när dagen gryr...

Så har man dammat, städat toa, piskat mattor med stavar och möblerat om bland skidorna i hallen. Vi är sex skidåkande ungdomar som alla har minst två par skidor var. Ni kan ju tänka er hur vår hall ser ut! Man blir lycklig varje gång man kliver innanför dörren för det är det första man ser! Just nu har vi dessutom bonusskidor i form av min kära brors julklapp från mor och far. De står här och alla killarna tittar med avund på skidorna varje gång de ser dem. Jag får ju erkänna att jag också önskade att jag kunde äga dem på berget och i offpisten!

Det gäller att inte ha ont i ryggen om man vill gå över vägen...

Nu har jag investerat I lavinutrustning. Så när det är backcountry åkning ska jag kunna både blir hittad, hitta, gräva upp och bli uppgrävd av mina vänner.

Förhoppningsvis har jag precis slängt 4500 i sjön för jag vill aldrig hamna i en situation där jag behöver utrustningen. Men om det händer skulle jag aldrig förlåta mig själv om någon dog för att jag hellre köpte något roligare för 4500. För vad är egentligen det om man kan rädda liv.
En piss i Nilen, en fis i rymden, ett sandkorn i öknen eller en droppen i havet.

Billig försäkring i mina ögon. Nu gäller det bara att läsa på och lära sig allt om sin utrustning. Kanske till och med investera i en kurs och bränna lite fler tusenlappar…

En snutt ur en konversation med mina älskade föräldrar (över Skype naturligtvis).

Ida säger: Vet ni vad jag ska göra? Jag ska börja med klättring
Pappa: Ja, de ska nog funka bra för du är väl inte rädd för höjder?
Ida: Nä, de tror jag inte. Är jag de?

Senare i disskusionen...

Mamma: Klättrar du upp så ska jag nog hitta något sätt att går runt.
Pappa: Då tar jag helikoptern upp!

(Japp, mamma är extremt höjdrädd – hade hon vuxit över en natt och blivit två meter lång hade hon gått runt med svindel hela dagen, de räcker inte alltid med fötterna på jorden. Och pappa, ja han är pappa – vi kan kalla de charmigt)

Så här kan de se ut när jag går till jobbet…



Men just nu är det regn och slask.

Vad gör man när man har fått hål i sitt enda par jeans och inte har någon symaskin?

Idas lösning: Fram med kökskniven och börja skär fler hål!


Pengarna jag sparar på att inte köpa jeans går oavkortat till lavinsändare och spade.

Vad gör Ida när hon vet att det är isigt i backen och att solen ska skina hela dagen?



Japp, hon gör det ni tror ni ser!



Har aldrig förut virkat med så fin utsikt!
Hasse (min roomie kallas Hasse, men heter Angelica) och jag bestämde oss för att ta det lite piano. Garnnystan åkte ner i ryggan och vi gick i skidutrustning till backen och åkte hela vägen till Whistlertoppen. Efter några svängar hittade vi några fina granar och där blev vi kvar resten av den dagen (mer eller mindre - vi åkte och tog en kopp värmande innan vi åkte ner).



En dag med ro för själen.

Ute tidigt. Bland de första upp i liften. Försten att svänga i nysnön.
Underbar känsla!

Vi fick en riktigt härlig timma på morgonen innan det började töa. Då blev de in och ta en kopp varm choklad. Torka upp lite efter alla den blöta snön.
Vi hade bestämt oss för att köra en kort dag och hade därför inte med oss någon mat ut. Lite russin till chokladen och sedan bar det av ut igen.

Hittade helt orörd snö i skogen!
Vilken dröm. Så vad göra man? Man stannar kvar och åker (med eller utan mat i magen spelar ingen roll). Hungern och de brännande benen är ett minne blott så fort man svänger av transportsträckan och ner i skogen. Nya skidorna får mig att flyta och jag kan bara njuta. Man ska ju dock helst svänga runt träden. Ibland svänger jag inte... man kan även kalla mig en trädkramare.
Väl tillbaka på transportsträckan för att ta sig tillbaka är det dock lite segt… men man gör om det!

På väg ut genom dörren för att traska i regnet och ta gondolen upp i snön! ”Bara” 10 cm nysnö i natt…

Regnar de i dalen snöar de på toppen!
Det finns ingen som klagar på när det slaskar här.

Man ser fler och fler som kommer in och handlar lite godis med bruten arm, haltande, blåtiror eller uppskrapade ansikten (snacka om att kyssa snön)...

Man blir mer och mer tacksam för att man är försäkrad, för de känns inte som att någon går säker när snowboardåkare är i farten i backen och parkeringen blir spegelblank av glashal is!

Nu har vi fått tillökning i huset.
2 nya grabbar som förstår norska. (Vilket jag uppenbarligen inte gör!) De är två svenska snubbar som har bott i Oslo de senaste åren.

Så jag stod för guidning igår. 8 på morgonen traskade vi hemifrån och började dagen med att köpa pjäxor. Sedan blev det inköp av skidor och tillslut hamnade vi i kön till liftkorten. 1200 var vi uppe i backen och reda att ta oss an pudret!
Helt underbar åkning och jag flöt på mina 115 mm under foten. Det är lätt att vara fattig när man vet varför!

När vi åker sista åket ser vi en liten grön hjälm som ligger i en sjukvårdssläde efter i skidåkare som tolkar efter en skoter. Vi konstaterar ganska snabbt att vi tycker synd om snubben (antaget att det är en kille – procentuella chansen är ju betydligt högre att det är en kille både med tanke på könsfördelningen och vad vi respektive killar har innanför pannbenet).
Sista, verkligen sista åket. Liftarna hade tagit sista lasten upp och det fanns bara ett alternativ och det var att åka hela vägen ner. Man ska aldrig ta sista åket!
Stackarna måste haft obarmhärtigt ont där han låg och fick sniffa lustgas.

Gissa vad som satt i min soffa när jag kom hem. En norrman som åker i skidbacken med grön hjälm och som inte tog sig ner på egen hand efter sista åket…

På julafton delades det ju ut olika tjänster som julklappar. Min tjänst var att sticka eller virka en mössa (eller vantar) efter önskemål.
Axel som spelade till sig min papperslapp i den något hysteriska julklappsjakten med tärningar som bytte händer önskade sig ett par torgvantar med mönster!

Jag som trodde jag gav bort en lätt sak fick helt klart bita i det sura äpplet. Men har man tagit Fan i båten får man ro honom i land

Beställde garnet någon dag efter jul och har sedan dess hållut utkik efter mina garn och stickor. Men jag börjar tvivla på hur många stationer det finns som ska passeras innan garnet är i mina händer. Än så länge har vi avklarat dessa…

Idag så fyndade man i backen...
En halvt urdrucken giftblå energidryck och en övergiven skida.

Han med energidrycken är jag inte så orolig för men jag undrar hur det gick för den stackaren som fick åka ner på en skida.

Energidrycken har hamnat i soporna och skidan lämnade jag till någon liftsnubbe som log och frågade om jag såg några fötter som stack upp ur snön. Men icke. En ensam skida var allt jag fann. Hoppas att den lilla pojken eller flickan som tappade skidan fick åka skoter ner! (Det var nämligen en barnskida.)

Om 2011 kommer bli ett lika fint år som 2010 är det bara att luta sig tillbaka och njuta.

Jag har inga planer och inga nyårslöften (funderade ett tag på att begränsa godisintaget men kände inte för att misslyckas…).

Jag har aldrig varit så här fattig…
Jag har aldrig varit så här exalterad…


Här har mina pengar satts i rullning...

Här är underbart mycket snö och jag har fått åka skidor i all denna härliga mängd.

Har aldrig förut sett så mycket snö falla på så kort tid och inte heller något så intensivt snöfall. De senaste 7 dagarna har vi fått över 2 meter snö, närmare bestämt underbara 217 cm. Men var på jorden ska man befinna sig för att få uppleva detta? Helt klart är att man inte kan tro att man ska få se de i en liten håla strax utanför Göteborg!
Jag har gjort en uppdatering!

Nu återstår bara träning, träning, träning… så man kan bli lite (menar naturligtvis mycket!) bättre…

Började med julfirandet igårkväll.
Åt världens julbord! Svenskarna i de andra huset hade fixat och donat så de va ingen som kunda märka att vi inte var hemma. Vi fick till och med klämt in Kalle på kvällen strax innan tvåsnåret efter julklappsspel.

Själv spelade man till sig fyra tjänster!
Så här gick leken till:
Alla gav en matpresent (värde 5 dollar – alla från mitt hus gav den givna paketen godis!) och alla gav en present i form av en tjänst.

Så nu ska jag
- gå på lunchdejt
- få vallat skidorna
- ringa en vän (när som helst för stöd)
- få ett bullbak

Känner mig oerhört nöjd med oddsen! Vem hade trott att man skulle få de två man var garanterad (om vi hade gjort det safe och bara bytt) till att bli fyra! Nu var det ju dock någon stackare som blev utan. Men vad kan man säga.
Djungelns lag!

Idag drar jag vidare på nästa julefirande. Kennedy som jag har hjälpt att passa James och hennes man Willy har bjudit hem mig på familjejul! Så nu ska jag få fira en riktig kanadensisk familjejul med allt vad det innebär.

Jag avslutar stort med ett andra julfirande idag (efter lite skidåkning)!


Vi ser de snöar, vi ser det snöar det var väl juligt HURRA!
(taget på julaftons morgon - ser ni granen på nerdervåningen till höger? Jajamen, vi har röd julgransbelysning!)

Vår bastu inredd med indianinspiration.

Vi har tjock liggande timmer på väggarna, totempåle som lyser rött, snöskor över dörren, fåglar som flyger på väggen, snidade träfigurer, en lysande sten, en tygbonad som går att tända föreställande ett träd som tappar sina löv i förberedelse för vintern, gardiner med indianinspirerande motiv, kistor, torkade blommor, soffbord med bordsskiva i sten, lysande kruka på väggen, nakna kroppar (gipsfigurer) på väggen (här bör tilläggas att de hänger över min och Angelicas sängar i sovrummet), heltäckningsmatta (vad annars?), kistor, massor av plädar och filtar överallt på vägarna, på sofforna, över trappräcket…

Just nu så mår jag inte bäst. Knarkar någon motsvarighet till Alvedon och sniffar nässpray. Suger på halstabletter och nyser lite då och då. Men de ska nog snart försvinna med den dunderkur av medicin som jag har laddat upp med.

Nässpray som inte får användas mer än tre dagar i rad för det är så starkt. Jag tog två spray i vardera näsborre i gårkväll (enligt förpackningens instruktioner) och det höll sig ända till sent in på eftermiddagen/nästan kvällen idag! Har svaga funderingar på hur mycket av hjärnan det blåser ut på samma gång…

Poppar två piller varje kväll framemot sex för att inte spränga det som finns i huvudet (om de nu inte är någon form av eko, efter nässprayets framfart, som skapar denna dunkande effekt).

Strepsil finns även att finna i Kanada. Men de e bara två i rad på varje karta i stället för de tre som vi har hemma. Men jag är ganska säker på att de är lika dyra!

Som bonus blir jag sponsrad av Kennedy med någon form av tabletter som ska ge immunförsvaret en extra kick. Tre stycken – morgon, middag, kväll. Måste vara bra, kanadensiska landslaget käkar ju dem!

Jag tror inte jag kan säga att jag är sjuk länge till…