Så har man kampat i tält för första gången i år. Sen start får jag nog tycka, men bättre sent än aldrig. Förhoppningsvis hinner det bli några fler nätter innan sommaren är slut. (Här varar den ju något längre än i Sverige… ;)

Vi lämnade hemmet på fredag eftermiddag, naturligtvis senare än vad vi hade hoppats. Men jag är fast förvissad om att det bor en tidsoptimist inom oss alla!

Iväg kom vi i alla fall och solen sken på oss i bilen. Först motorväg och sedan började klättringen upp i bergen på en kurvig väg som bara blev smalare och smalare med brantare och brantare stup vid sidan. Till slut var den så smal att bara en bil fick plats och kurvurna så snäva att man fick tuta för att varna andra trafikanter att man kom i svängen. Inget för far- och mormödrar med andra ord.



Efter kurvorna och backarna, eller borde snarare säga den långa backen, rätades vägen ut och blev flackare. Vi hade kommit in i dalen där campingen låg. Det kändes lite som att köra in i en gryta. Höga berg som stupade ner på sidorna och solen som strålade på dess toppar, för ner på den gräsbeväxta marken fanns inte en chans att den skulle nå.

Jag hade ett eget tält, och sov alldeles fantastiskt mysigt med bäcken alldeles utanför som vyssade mig till sömns. Mitt i smällkalla natten, temperaturen kryper ner mot ensiffrigt (ensiffrig värme, inte kyla), vaknade jag och behövde gå på toa. Detta händer i princip aldrig mig. Men det fanns inte så mycket att välja på, det vara bara att dra på sig en extra tröja och knata ut i kylan. Men så vackert de var. Inte en gatlykta som lös upp, inte en elektrisk belysning men det var ljust. Månen och tusentals stjärnor lös upp vägen framför mina fötter och jag behövde ingen ficklampa för att hitta min väg genom kampingen. Det var längesedan jag såg en så stjärnklar och vacker himmel.
När jag skulle spola på toa (som var fräsch men hade sett sina bästa dagar) lät det som om hela vattenbehållaren skulle gå sönder och svämma ut över hela golvet och mig. Det bröt tystnaden så brutalt att jag var helt säker på att hela kampingen hade vaknat. Lyckligtvis gick ingen vattenbehållare sönder och väl ute i mörkret var tystnaden återigen lika påtaglig och inte en kotte verkade ha hört de brutala vrål som toaletten hade frambringat. Jag traskade tillbaka och njöt av varje steg, smög in i mitt tält och kröp tillbaka ner i sovsäcken. Kände hur värmen återvände och hur det till slut bara var nästippen som frös. Då drog jag sovsäcken över huvudet och somnade in.

Följande morgon vaknade jag av att det var varmt i tältet, för varmt för att sova i byxor, sockar, linne och dubbla tröjor i en sovsäck uppdragen över huvudet. Men det är ju så det ska vara när man sover i tält…


Denna kompis viftade bort från min hals medan jag plockade blåbär på morgonen...

Vi mumsade i oss en rejäl frukost med färskplockade blåbär som fanns alldeles utanför kampingen. Sedan bar det av på en hikingtur som blev tuffare än vad vi hade trott. Men barnen kämpade på bra och med en liten justering i planeringen blev det en väldigt lyckad hikingtur.



När man går genom skogen är man glad att man inte ser de stupen som finns alldeles nedanför. En ganska enkel och snabb slutsats vi drog när vi vandrade på vägen nedanför den stigen vi hade gått på…



Vi åt en mysig lunch på vår hikingtur och vilade benen lite. Vi vuxna vilade i alla fall våra ben. Barn har ju en tendens att fortsätta göra det man redan har gjort och ska fortsätta göra efter lunch, även om det egentligen är de som behöver vila. Men detta verkar vara ett väldigt välkänt fenomen inom många kretsar och vi får väl helt enkelt inse att barnen orkar mer än vad vi tror (och vill erkänna.. för vem vill känna sig svag jämfört med en fyraåring?!).


Efter fem sekunder hade hon samlat kraft och jag blev en leksak. Hoppandes på min mage gapskrattade hon och min vila, ja den var ett minne blott...

Bäcken som rann utanför tältet kom från glaciärerna.
Men inte ens iskallt glaciärvatten kan hindra svettiga nordbor från att lägga sig på mage och rygg efter en lång ansträngande dag i värme. Först magen och sedan ryggen, precis så gick det till. För det var inte tillräckligt djupt att doppa hela kroppen på en gång. Det var bara att sätta i händer och tår, göra en armhävning och doppa ansiktet. Sedan var det bara att snurra runt, sätta sig på rumpan och lägga sig bakåt så håret och ryggen blev blöt. Kylan var så påtaglig att fötterna som var i hela tiden värkte. Snabbt ner och snabbt upp. Uppfriskande!

Två utslagna hjältar somnade snabbt den kvällen och vi andra var inte långt efter.


Solen försvann redan runt femtiden från våran kamping, men den fortsatte att kasta varma strålar på topparna runt omkring oss. Bara av att titta på det röda skenet mot de vita molnen på den blåa himlen gjorde att värmen spred sig i kroppen på mig.

Nästa morgon packades tält ihop och allt ställdes i ordning. Men innan färden hemåt påbörjades gjorde vi en liten mini hiking. Från kampingen gick vi till ett vattenfall. Efter tusentals år av slitage på stenen hade vattnet karvat sig genom berget och skapat tunnlar.



Efter en lunch på kampingen bar det av hem och nu återstår det bara rensning och genomgång av vackra fotografier.