Inte en enda av de frukostar som vi åt hade grovt bröd och pålägget var alltid marmelad och ost. Med tanke på att alla som bor i refuger på ett eller annat sätt gör en hikingtur finner jag detta lite lustigt. Men jag antar att det bara är att acceptera att en frukost inte ser likadan ut i hela världen och väldigt få länder har en frukost som den vi har i Sverige.

När vi kom ut och skulle börja sätta den ena foten framför den andra för att ta oss hem uppstod ett hinder. Detta hinder hette, konstigt nog: fotografering. Vi stod och såg ut över en underbar morgon med dimma ner i dalen och klarblå himmel runt omkring bergstopparna ovanför. Många kort togs för att försöka fånga denna skönhet, men bilden kan inte ge dig känslan av den klara fiska luften, solens strålar som värmer och det naturliga lugn som infinner sig med varje andetag.

Jag är helt övertygad om att fyra dagar i alperna är lika avstressande som två veckor på en solig beach med fruktdrinkar.

Vi vandrade ner, ner och ner. Tanke: Vi måste ha vandrat mer än ganska mycket upp för att kunna gå så här mycket ner…

Eftersom det var jag som var barnet, för omväxlings skull, så kunde jag naturligtvis inte låta bli att rusa ut på denna sten. Det var bara för lockande!

Jag kan ju som sagt motstå allt utom frestelser.

När vi satte oss på tåget för att börja färden hemåt var benen trötta och sinnena fridfullt fyllda med nya intryck och härliga minnen.