Så har även min familj fått gå på hikingtur i Schweiz…

Vi hade en underbar dag…

Ni vet ju att ovan molnen är himlen alltid blå. Detta fick vi bokstavligen uppleva. Under oss låg en bomullsbädd av vita moln som gjorde varenda nerv i kroppen sugen på att kasta sig ut bland molnen. (I alla fall varenda nerv i min kropp, kanske inte mammas…)

Vi vandrade upp till 2327 m.ö.h. och det kittlade i allas magar lite grann, mer i vissas än i andras. Satt på toppen och njöt en stund, arrangerade självutlösning på kameran så hela familjen kunde vara med på kort. Men har man inget stativ får man vara kreativ och ta vad man har.

När färden bar av neråt igen kunde vi höra hur ovädret brakade loss under oss. Molnen var kolsvarta och åskan studsade mot bergväggarna, men vi vandrade i solsken med vita moln runt omkring oss. Utan att en regndroppe föll på oss kom vi hela och i säkert förvar ner till bilen. ”So far so good.”

Men så kom ögonblicket i bilen då alla tog av sig sina skor, sedan blev den bilfärden aldrig vad den varit igen. För att inte tala om när vi bytte chaufför och pappa fick ta av sig sina skor. Stinkburken var i rullning igen!

Vi gjorde ett stopp i Vevey på vägen hem. Solen speglade sig fantastiskt vacker i sjön och luften var ljummen. Tappert klädda och stinkande klev vi ur bilen för att hämta andan och ta några kort. Det var bara att hoppas att stanken inte spred sig för långt och försöka att inte gå för nära andra parfymdoftande homosapiens.

Ett djupt andetag och in i bilen igen för att återigen bli hög på den otroligt kväljande os som genast infann sig. (Jag undrar om bilen någonsin kommer att lukta som den en gång gjorde?)