Så var det dags för att gå den första franskakusen här i Schweiz.

Jag tog bilen ner, ner, ner för att komma till Nyon. För att ge er ett litet perspektiv på hur mycket ner det är så innebär det en fallhöjd på 870 meter, 20 minuters bilfärd ner, lock för öronen 5 gånger…
Att susa ner för backarna ensam i en volvo gjorde att jag kände mig som hemma (bortsett för att det gick konstant neråt). Med oron gnagandes i mina tankar närmade jag mig sakta men säkert parkeringshuset. Jag satt där bakom ratten och funderade och slog knut på mina egna tankar, ni vet så där som bara går att göra när man åker bil. Oroade mig över allt och inget när radion helt utan förvarning börjar spela ”Don’t Worry, Be Happy”.



Jag kunde inte annat än att dra på munnen åt mina egna tankar och om jag inte har trott på tecken innan så bestämde jag mig för att börja nu. Detta var definitivt ett tecken på att jag skulle sluta fundera och istället fokusera på allt positivt! Resan gick i alla fall smärtfritt och det som jag trodde skulle bli dagens stora utmaning (att hitta till ett parkeringshus jag aldrig varit i) var lätt som en plätt. Så med lättat sinne gick jag in där franskakursen skulle hållas.
Disken bredvid tillhör ett gym (de har både bodybalance och bodypump) så jag tog tillfället i akt och frågade vad ett gymkort skulle kosta för lilla mig. Naturligtvis klarade hon bakom disken av ungefär 25 ord på engelska, men jag tror att jag förstod det väsentligaste och jag hoppas att jag förstod det rätt. Jag har hur som helst fått klart för mig att jag ska gå dit och prova en klass för att se om det kan vara något att ha…

Med så gott om tid som jag hade (tro det eller ej) så hade jag tid att sätta mig i en av sofforna och läsa lite. Sedan var det dags för franska. Och nog alltid blev det franska. Hon sa nog 8 ord på engelska under två timmars tid. Jag räknade aldrig, men jag är mycket tveksam till att det var över 10. Vi satt mest och såg ut som fågelholkar hela högen med rynkade ögonbryn, ögon som höll på att trilla ur skallen och en haka som gick ända ner till bordsskivan. Hela lektionen gick ut på fonetik. Vi skulle säga e på fler sätt än jag klarade av att hålla ordning på. Denna lilla bokstav, kan jag tala om för er, går att uttala med stor variation. Ibland hörbar, ibland inte. Oftast väldigt svår att uttala själv. Petig med uttalet var dessutom denna dam. Efter två snurriga timmar och ett huvud som kändes som en alldeles för hårt uppblåst ballong satte jag mig åter i bilen. Men nu var det ju becksvart ute! Hur skulle jag hitta hem? Det var med nöd och näppe att jag kunde läsa skyltarna när jag inte hade helljuset på…
Jag insåg mina begränsningar, mitt lokalsinne är inte det bästa, och ringde C för lite guidning på hemvägen. I en av rondellerna skulle jag ta andra avfarten och inte första. Vilket var omöjligt att se då det var så mörkt att jag inte ens hade en chans att känna igen mig och ingen skylt som talade om vart jag var på väg. Men med denna hjälp gick resten av resan bra. Upp, upp, upp och nu ligger jag här i sängen och knappar på tangenterna.

Summa sumarum:
Lita på de tecken ni ser i vardagen.
Ta inte för givet att den största utmaningen alltid kommer att bli den svåraste.
Låt er aldrig sluta förvånas över hur små ting kan komma att bli samtalsämne (eller monolog) i två timmars tid.

Jag kommer garanterat drömma om e!

Godnatt allesammans!