Här har snöat. Det har snöat så mycket att min flight hem idag var inställd. Så jag fick en bonusdag! :) Solen har skinit och vi har åkt snowracer.

Klart man ska ha rosa mössa om man är en liten prinsessa.

Så jag är nu ombokad och landar i vår huvudstad istället för det platta landet. Dessutom hade jag sådan tur att jag hittade en flygbiljett därifrån och hem som var billigare än att ta tåget! Köpte till CO₂-kompensation, så jag kan flyga med lite bättre samvete…

Så har man åkt längdskidor för första gången i sitt liv.

Tänk att man skulle behöva åka ända till Schweiz för att komma ut i vintervitt skog och ut på längdskidor. Jag kan ju varken skylla på sällskap, snö eller skidor hemma just nu... så jag antar att det är helt och hållet mitt eget fel. Men nu när jag har provat en gång kanske de inte ska vara så svårt att prova en gång till. Vi får se var jag har ont i kroppen i morgon.

Här tog vi en liten paus och åt lite choklad samt drack te. Mina hyrskidor :)

Nu är det dags för lite Wii...

Igår åt vi Raclette hos grannflickorna.(Läs: Vi åt smält ost med tilltugg.) Det blev en spännande mix av språken vid bordet. Speciellt diskussionen om att föda barn som var väldigt frenglish…

Men det är roligt att lyssna och man förstår mer än man tror bara av att kolla på personens kroppsrörelser.

I brist på bilder från igår kväll, får de bli en på den lilla hunden istället…

Jag vet inte om det är jag som tycker extra mycket om snön i år eller om det är snön som tycker extra mycket om mig. Kanske är det en kombination…

Här har varit snö, snö, snö hela dagen!

Lite för blåsig för att våga sticka ut näsan under förmiddagen så vi höll oss inne och pysslade lite. Vi gjorde fågelmat. Så de små fåglarna och ekorrarna, om de hittar hit, ska slippa vara hungriga. Pilligt var det och man fick vara mjuk på handen för att inte förstöra popcornen som skulle träs upp på tråd. Jag tror att jag åt lika många som jag lyckades trä på tråden. (Jag åt nämligen alla som gick sönder, men hand upp den som inte hade gjort de!) Det var svårt och det tog inte många minuter innan barnen gav upp och det vara bara C och jag kvar som pysslade. Det mojnade lite framåt fyra, så vi tog på oss alla kläder, mössa, vantar, ni vet; rubbet och stack ut näsorna. Så kallt var det inte så vi var ute och roade oss. Barnen var inte det minsta intresserade av att hänga upp fågelmaten så det slutade med att C och jag gjorde de också. Man kan ju undra för vem det är man pysslar!?

Ute hann vi med snöänglar, jag kramade och kramade för att få ihop en snölyckta (det var inte kramsnö!) och efter mycket ambitiöst engagemang fick vi även ihop en snögubbe. Snögubben var ingen dålig bedrift kan jag meddela med tanke på förutsättningarna.

Jag började med en välbehövlig sovmorgon. Sedan blev det lite allt möjligt pyssel medan barnen var iväg i skolan och lekte med grannflickorna…

När jag och Lillasyster lekte (som förövrigt har växt något enormt) var det ”brandpojken” och ”brandhunden” som förde folk till fängelset. När jag frågade varför var svaret klockrent. ”De är sjuka!”

Solkart.

Två trötta barn somnade snabbt och enkelt efter ett bad och en god kvällsmat.

Sedan var det tid för oss ”vuxna” att leka.

Haha…

Vi spelade Wii och ojojoj.

Jag hade ingen aning om att det var så svårt att flyga, många pluspoäng till den snygga kostymen man fick ha på sig. Inte heller visste jag att det var så jobbigt att rocka en rockring! Och det var längesedan jag kände mig så fånig! Men det var definitivt roligt. Det här är nog ett spel som även du skulle vara bra på mamma ;)

Nu kommer jag sova gott.

03:15 började min dag. Eller avslutade jag gårdagen med att börja en ny dag? Jag vet inte, men jag vet att klockan ringde alldeles för tidigt…

Resan gick bra och jag kom fram utan komplikationer. Vi körde genom snövitt landskap (tack pappa som åkte med ner och körde hem) och jag åkte tåg under vatten och lyfte från ett av världens plattaste länder (tro mig jag har cyklat där jag vet!) och landade i ett land klätt med snövita toppar.

Vad som väntar i morgon får vi se då.

Så har även min familj fått gå på hikingtur i Schweiz…

Vi hade en underbar dag…

Ni vet ju att ovan molnen är himlen alltid blå. Detta fick vi bokstavligen uppleva. Under oss låg en bomullsbädd av vita moln som gjorde varenda nerv i kroppen sugen på att kasta sig ut bland molnen. (I alla fall varenda nerv i min kropp, kanske inte mammas…)

Vi vandrade upp till 2327 m.ö.h. och det kittlade i allas magar lite grann, mer i vissas än i andras. Satt på toppen och njöt en stund, arrangerade självutlösning på kameran så hela familjen kunde vara med på kort. Men har man inget stativ får man vara kreativ och ta vad man har.

När färden bar av neråt igen kunde vi höra hur ovädret brakade loss under oss. Molnen var kolsvarta och åskan studsade mot bergväggarna, men vi vandrade i solsken med vita moln runt omkring oss. Utan att en regndroppe föll på oss kom vi hela och i säkert förvar ner till bilen. ”So far so good.”

Men så kom ögonblicket i bilen då alla tog av sig sina skor, sedan blev den bilfärden aldrig vad den varit igen. För att inte tala om när vi bytte chaufför och pappa fick ta av sig sina skor. Stinkburken var i rullning igen!

Vi gjorde ett stopp i Vevey på vägen hem. Solen speglade sig fantastiskt vacker i sjön och luften var ljummen. Tappert klädda och stinkande klev vi ur bilen för att hämta andan och ta några kort. Det var bara att hoppas att stanken inte spred sig för långt och försöka att inte gå för nära andra parfymdoftande homosapiens.

Ett djupt andetag och in i bilen igen för att återigen bli hög på den otroligt kväljande os som genast infann sig. (Jag undrar om bilen någonsin kommer att lukta som den en gång gjorde?)

Nu ska jag iväg till Lausanne och möta upp min kära familj.

Tror jag börjar på lite ångest. (Ok, jag börjar få mycket ångest!)

Ångest över att sommaren är slut, att allt har gått så fort, jag ska åka hem, börja plugga, återgå till någon from av vardag hemma i Sverige.

Inga fler vattenballonger.

Inget mer skivande i bloggen. (Därför det blir så många inlägg nu – tror att jag försöker kompensera.)

Inget mer Peanutbutter. Jag tror inte jag vågar leta upp det i affären, då är jag fast igen… haha…

Inga skrikande småbarn.

Inga skrattande småbarn.

Helt plötsligt blir all information tillgänglig. Det är faktiskt ganska skönt att vara totalt bortkopplad från vad som händer i välden. Man slipper att hör alla eländigheter och slipper oroa sig över någon svininfluensa. Man lever i sin egna lilla bubbla.

Det finns så mycket här som jag inte vill släppa, så mycket som jag bara inte vill leva utan.

Men så jag längtar efter att få komma hem!

Hem.

Massor med vattenballonger!

Massor med skratt.

Blöta kläder.

Tindrande ögon.

Bara fötter.

Höga kast.

Shorts och t-shirt i sommarvarmt höstväder.

Blöta ben (och armar).

Ballonger som gick sönder innan de lämnat händerna.

Klick, klick, klick. Kameran smattrade som om där fanns hundratals med paparazzofotografer.

1, 2, 3 kasat…

Vi fyllde två korgar med vattenballonger…

och vi kastade dem alla!

fast solen skiner från en klarblå himmel!

Idag åkte jag ner till Nyon för att försöka göra fina vykort att skicka till er nära och kära där hemma. Precis så som jag gjorde tidigare i sommar…

Men, när jag kom in i samma fotobutik som jag så lyckat hade fixat vykorten i förra gången så är det inte samma tjej som står i kassan. Denna dam, som oturligt nog står där idag, är totalt ointresserad av att ens försöka kommunicera med mig. Men hon inser att jag inte tänker ge mig och efter ett tag (när vi har lånat in en annan kund att översätta) så ger jag upp. Hon har inte den minsta lust att låna ut något USB-minne till mig, eller ens försöka på något annat sätt. Den förra tjejen hade varit jättehjälpsam och visat hur resultatet på de olika korten blev, lånade ut sitt USB-minne och allt. Precis så som man vill att det ska vara när man kommer in i en butik för att få hjälp…

Lite smått uppgiven ger jag mig av till nästa fotoaffär, denna ligger utanför Nyon i ett stort shoppingcentrum. Lite försynt frågar jag om de kan låna mig ett USB-minne. Nä! De gick inte kom grymtningar från gubben. Men damen som verkade lite servicinriktad gick med på att jag köpte (!?) en Cd-skiva och använde den för att bränna över bilderna. Här var det inte samma mått att välja mellan dock så jag var tvungen att beskära bilden i photoshop. Hmm… Jaja, vad gör man inte för att få skicka iväg en hälsning. Men vad händer?

Jo, mitt batteri dör naturligtvis. (Jag har en av de där Mac-datrorerna med dåligt batteri. Så det första jag gör när jag kommer hem är att lämna in den så jag kan få ett nytt batteri. Per var så snäll och gav mig tippset om detta med Mac-datorer som har något fel i produktionen på batteriet. Man har ju betalat för kvallité, så de e bara att lämna in och få den fixad!)

Så där står jag, utan batteri. Förutseende som man är (läs: försöker vara) så hade man ju med sig laddsladd. Men när jag frågar kvinnan bakom disken om jag får låna lite ström får gubben ett utbrott. Han var tjurig redan vid första anblicken av mig. Jag behövde inte fatta många ord på franska för att förstå att han inte ville ha kvar mig i butiken. (Ärligt, det var så uppenbart att jag inte hade behövt förstå ett enda ord.) Med upprörd hög stämma vräkte han ur sig en långa harang av ord och jag var faktiskt ganska nöjd med att inte förstå allt!

Snopen, besviken och smått överraskad traskade jag ut ur butiken med datorn under armen, en nyköpt tom Cd-skiva och avsaknaden av vykort…

Frågande? Japp, jag vet inte vad vi diskuterade. Men jag ser uppenbart bekymrad ut.

Inget som var solkart här inte…

Inte var det solkart att man skulle få lite hjälp i affärerna idag heller…

...men solen sken från en klarblå himmel i båda fallen!

Jag kommer ihåg när jag skrev att jag hade varit här i 10 dagar, det kändes som jag hade varit här i en evighet. De följande 10 dagarna gick betydligt fortare! Och vad som hände efter det har jag egentligen ingen aning om. Eller så är synd att uttrycka det. Jag vet precis vad som har hänt. Jag har haft en underbar varm skön sommar tillsammans med, en för inte mindre än ett halvår sedan okänd familj.

Nu har jag tagit fram resväskan igen och börjat packa ner mina saker. Av någon oviss anledning har jag mycket mer saker nu än vad jag hade när jag kom hit. Jag förstår verkligen inte hur det kan ha gått till…

Inte en enda av de frukostar som vi åt hade grovt bröd och pålägget var alltid marmelad och ost. Med tanke på att alla som bor i refuger på ett eller annat sätt gör en hikingtur finner jag detta lite lustigt. Men jag antar att det bara är att acceptera att en frukost inte ser likadan ut i hela världen och väldigt få länder har en frukost som den vi har i Sverige.

När vi kom ut och skulle börja sätta den ena foten framför den andra för att ta oss hem uppstod ett hinder. Detta hinder hette, konstigt nog: fotografering. Vi stod och såg ut över en underbar morgon med dimma ner i dalen och klarblå himmel runt omkring bergstopparna ovanför. Många kort togs för att försöka fånga denna skönhet, men bilden kan inte ge dig känslan av den klara fiska luften, solens strålar som värmer och det naturliga lugn som infinner sig med varje andetag.

Jag är helt övertygad om att fyra dagar i alperna är lika avstressande som två veckor på en solig beach med fruktdrinkar.

Vi vandrade ner, ner och ner. Tanke: Vi måste ha vandrat mer än ganska mycket upp för att kunna gå så här mycket ner…

Eftersom det var jag som var barnet, för omväxlings skull, så kunde jag naturligtvis inte låta bli att rusa ut på denna sten. Det var bara för lockande!

Jag kan ju som sagt motstå allt utom frestelser.

När vi satte oss på tåget för att börja färden hemåt var benen trötta och sinnena fridfullt fyllda med nya intryck och härliga minnen.

Vi visste att vi skulle få gå länge idag, så vi var uppe före solen för att påbörja vår vandrig.

Som Camilla uttryckte det medan vi vandrade genom den tysta skogen i daggfrisk luft:

-       Det känns som att det bara är vi som är vakna.

Jag håller verkligen med henne, det känndes så fridfullt så tyst, så underbart skönt att vara bara just där just då. Så overkligt men ändå så närvarande.

Vi började med fina små skogstigar, sedan blev det häftigare och häftigare. Vi klättrade sakta men säkert upp, upp på högre höjder och brantare och brantare blev det.

Så vackert.

När vi kom till toppen var landskapet obeskrivligt…

Hade någon släpt ner mig där och talat om för mig att jag var på planeten Mars så hade jag inte tvekat en sekund. Det kändes som en annan planet. Kall frisk luft och kala stenar så långt ögat kunde nå kantat med höga toppar runt om.

Sedan bar det av nedför igen. Ner, ner, ner…

Men efter upp, upp, upp så är det väl inte så konstigt.

Med raska kliv och många fotopauser tog vi oss snabbt ner mot sjön. Det var under denna sträcka som vi fick vår enda regnskur. Men det gjordeinget, var det under någon hikingen vi skulle ha regn så var det då.

När vi var framme vid sjön slutade de regna och solen strålar letade sig försiktigt ner mot oss. Tafatt lysten den lite då och då upp sjön för oss. Himlen och molnen skiftade och utgjorde för var sekund ett nytt konstverk. Ett konstverk som alla borde åka för att se!

Den natten sov vi i ett eget rum (innan hade de varit sovsalar), åt en supergod middag och njöt av att ha en sista dag kvar av denna beundransvärda natur.

Efter en tidig morgon och en hel dag med vandring och frisk luft sov vi alla väldigt gott och vaknade inte allt för tidigt morgonen därpå…

Det kan ta sin tid att komma i ordning.

Denna dag var en kort vandringsdag. Vi kom fram redan strax efter tre till stället vi skulle bo. Refugen låg vid en liten sjö med underbar grön/blå färg. Viking som man är (eller i alla fall försöker att vara) så skulle man ju bada. Men, huu, det var kallt! För att inte tala om botten, jag tror aldrig jag har varit med om en så äcklig botten, man sjönk flera centimeter, tänk ankelhöjd, i dyig äcklig lerliknande slam. Inte så att man stod i vattnet och vande sig vid kylan precis. Vad kan man vänta sig när det är glaciärvatten?!

Men har jag bestämt mig så har jag, det vara bara att lägga sig platt och hoppas att choken av det kalla vattnet inte skulle bli allt för stor. I och upp, de gick fort! Men, jag ville tvätta håret också, och att ta i schampo var inte så svårt och efteråt hade man ju inte så mycket att välja på – det vara bara att doppa sig igen.

För er som inte tror mig kan ni fråga mina två vittnen eller be om att få se det hela på film. Det finns dokumenterat!

Vi tog det lugnt, läste och njöt av att vara ute i den friska luften samtidigt som vi laddade inför morgondagen som vi visste skulle bli en tuffare vandringsdag med förhoppningsvis lika bra väder och ännu fler vackra bilder…

Vi startade tidigt på morgonen. 05.15 ringde min väckarklocka (men jag tillät mig själv att snoza en gång). Tre personer, tre väskor, varsin leksak…

två kameror och en filmkamera…

Japp, vår resa är väldokumenterad!

Dagen började med tre tåg och en liten frukostmacka och sedan sov vi lite om varandra på tågresan och när vi anlände till Les Diablerets var magarna tomma och vi var så sugna på frukost att det inte blev många minuters vandring innan duken (jag hade med en kökshandduk) åkte fram och alla godsaker dukades upp. Detta var utan tvekan den bästa frukosten under hikingturen. Under våra frukostminuter lyckades vi fånga när morgondimman lättade från fältet. Som så många andra saker under resan var vi där precis när vi skulle vara där….

Vi började vandra upp, upp, upp…

men vid det här laget är jag ju van vid upp.

Japp, jag är van vid upp, men upp utan en ryggsäck på ryggen där jag bär all min packning för de närmst kommande fyra dagarna.

Fotograf: Camilla Johansson

Vi fick en superfin första dag med väldigt vackra vyer och många fina kort.

Varje gång jag såg en blomma tänkte jag på dig mamma…

Hemma i huset i Schweiz igen…

Har varit ute på ett underbart äventyr med massor av upplevelser. Uppdatering kommer i morgon…

Fotograf: Camilla Johansson

Så har man försökt att boka boende i olika refuger runt Les Diablerets. Lättare sagt än gjort; tre av fyra ställen pratade inte engelska. Jag på frenglish och de på franska, jag förstod i alla fall vad de sa, nu är det bara att hoppas att de förstod vad jag sa…

På torsdag morgon bär det av med tåg upp i bergen och sedan ska det bli hiking i fyra dagar. (Mormor, du kan andas ut – jag ska inte göra det ensam.) Jag har den stora äran att få förstklassigt sällskap av Per och Camilla. Mer om detta efter helgen, när äventyret är över och jag har en kamera full med bilder…

Hösten har kommit hit nu...

Har varit vaken i en snart två timmar nu. Jag fick nämligen den stora äran att släppa av föräldrarna på flygplatsen. De åker på semester i en vecka, så nu är vi återigen fem i huset… storebror, lillasyster, Grandma and Grandpa och så jag.

När jag körde hem från flygplatsen och solen började lysa allt starkare och färga himlen bakom bergstopparna orange fick jag den där känslan igen; jag är utomlands. Men i samma ögonblick som mina sinnen blir medvetna om det talar mitt medvetna om för mig att det är du ju faktiskt. Detta är utomlands, och om mindre än en månad så är du hemma igen….

Samma vy som igår...

men det är onekligen svårt att tröttna på den.