Vi visste att vi skulle få gå länge idag, så vi var uppe före solen för att påbörja vår vandrig.

Som Camilla uttryckte det medan vi vandrade genom den tysta skogen i daggfrisk luft:

-       Det känns som att det bara är vi som är vakna.

Jag håller verkligen med henne, det känndes så fridfullt så tyst, så underbart skönt att vara bara just där just då. Så overkligt men ändå så närvarande.

Vi började med fina små skogstigar, sedan blev det häftigare och häftigare. Vi klättrade sakta men säkert upp, upp på högre höjder och brantare och brantare blev det.

Så vackert.

När vi kom till toppen var landskapet obeskrivligt…

Hade någon släpt ner mig där och talat om för mig att jag var på planeten Mars så hade jag inte tvekat en sekund. Det kändes som en annan planet. Kall frisk luft och kala stenar så långt ögat kunde nå kantat med höga toppar runt om.

Sedan bar det av nedför igen. Ner, ner, ner…

Men efter upp, upp, upp så är det väl inte så konstigt.

Med raska kliv och många fotopauser tog vi oss snabbt ner mot sjön. Det var under denna sträcka som vi fick vår enda regnskur. Men det gjordeinget, var det under någon hikingen vi skulle ha regn så var det då.

När vi var framme vid sjön slutade de regna och solen strålar letade sig försiktigt ner mot oss. Tafatt lysten den lite då och då upp sjön för oss. Himlen och molnen skiftade och utgjorde för var sekund ett nytt konstverk. Ett konstverk som alla borde åka för att se!

Den natten sov vi i ett eget rum (innan hade de varit sovsalar), åt en supergod middag och njöt av att ha en sista dag kvar av denna beundransvärda natur.