Hade jag vetat att barnen har kattgener hade jag gett dem ett garnnystan mycket tidigare!

Vi låg på stranden och mådde bra i eftermiddagsvärmen när jag plockade fram mina garnnystan och började knyta ett armband. Intresset väcktes för de olika färgerna och nystanen som gick att leka med.
Naturligtvis var det grönt ljus att leka så mycket man ville. Lite trassel går ju alltid att ordna upp på ett eller annat sätt och skulle jag bli tvungen att klippa i garnerna vore de inte hela världen. De är ju till för att användas och någon gång måste man lära sig vad som händer när man lindar ett garn 20 varv runt ringfingret. Dessutom tänkte jag i mitt stilla sinne att intresset sinar inom några minuter och jag kommer inte behöva trassla upp några nystan. Jag hade rätt i ett av avseendena. Jag behövde aldrig knyta upp några omöjliga knutar eller försöka hitta endan på tråden i ett enda trassel. Men vad fel jag hade när jag trodde att de skulle tröttna!
Hur många gånger kan man rulla upp ett garnnystan för att nysta ihop de igen och fortfarande tycka att det är roligt, ta tag i ena änden och rycka för att se garnnystanet dansandes rullar runt på handduken? Jag är fortfarande djupt imponerade av deras tålamod!

Nästa gång vi har långtråkigt tänker jag testa med en studsboll. Det brukar kunna roa katter, så de funkar säkert ypperligt på barnen också…


Min söta katt hemma i det gula huset...