I lördags morse började jag min helg med att kliva in i bilen tillsammans med två andra Au Pair-tjejer med destinationen Zürich. Vi slog på radion och hade stora problem med att hitta en acceptabel radiostation, så vi sjöng istället. Alla på sitt eget språk; svenska, engelska och spanska. De var helt fascinerade av svenskan (inte min sångröst) och är helt sålda på vårt vackra språk! För att spä på känslan av den svenska kulturen fick de bli ett stopp på IKEA. Jag fick läsa några rader i en av de många svenska böckerna som står runt om i hyllorna och översatta alla möjliga varunamn till engelska…


Pekar vart vi kommer ifrån Andrea - Guatemala och Lori - Kanada...

Med en anständig radiokanal spelandes i bilen fortsatte vi vår resa som gick smärtfritt, lite köer får man räkna med så här års när alla vägarbeten ska uträttas och naturligtvis fick vi köer på motorvägen men inget värre än att vi överlevde utan några bestående skador. Vi anlände till Zürich utan svårigheter och då ska tilläggas att det inte fanns någon karta i bilen! (Hade jag vetat detta hade jag sett till att ta med en, man kan ju inte åka på road trip utan karta!?)
Men nu uppstod ett välbekant dilemma; parkering. Denna ständigt återkommande uppgift löste sig som av en slump utan större komplikationer och blev bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. 9 SwF för en heldag! Detta motsvarar 64 svenska kronor. I ett dyrt land som Schweiz mitt i en stad måste man tillåta sig att vara lyrisk över denna ekonomiska händelse.

Vi fick en härlig dag i ett otroligt varmt Zürich. Min enda stora önskan var att få bada. Men med dessa två badkrukor som jag hade fått med mig fick jag vara lycklig över att doppa fötterna i vattnet. Lite shopping hann vi naturligtvis med och jag måste tycka att staden var dekorerad med enastående påhittighet.


Jag är väldigt sugen på att skapa mitt eget landskap av olika krukor...
men de får hamna under att-göra listan.

Vi bestämde oss (det fanns många alternativ på förslag) efter mycket velande  för att åka hem. Klockan var mycket men Andrea vill väldigt gärna se ”the lion in the mountain”. Därför beslutade vi oss för att omvägen inte var för lång…
Vi hade dock fortfarande inte någon kartbok och skulle därför bli överraskade över hur mkt längre det faktiskt var när vi väl hittade en kartbok i handskfacket! (Jag kände mig återigen som en hel människa och kunde andas ut. Mina kära resekamrater bara skrattade åt mig.) Det var definitiv värt den dryga extra timmen i bilen dock! Kartboken som vi hittade var inte allt för detaljerad och de var helt omöjligt att se staden som något annat än en röd prick med lite streck igenom. Så vi började vårt sökande med att fråga en kille om vägen. Han svarade på enastående engelska och var väldigt trevlig, beskrivningen var exemplarisk och de var nästan så jag bad honom att hoppa in i bilen och visa oss hela vägen fram. Men jag avhöll mig från frestelsen.
Lejonet var imponerade och för att inte tala om den oerhört mysiga staden Luzern. Jag tänker definitivt åka tillbaka dit. Nästa gång tänker jag dock ta tåget så jag slipper leta parkering i en evighet och jag tänker vara där i dagsljus så jag kan få en anständig bild av lejonet.


Jag önskar mig ett stativ som jag kan släpa med mig land och rike runt.
Här fick jag improvisera med en soptunna...

Efter några timmar sömn i Andreas hus (hennes Au Pair-familj var på semester) var vi återigen redo för bilen och den här gången en tur till Frankrike.
När bensinkrisen inträffade ungefär halvvägs på småvägarna i Frankrike kan jag inte annat än att vara tacksam för mitt VISA-kort. Automaten tog inte Loris kanadensiska kort och inte heller tog den kontanter, men mitt VISA-kort fungerade ypperligt.
Vi anlände utan problem och hittade en superparkering, lite letande krävdes dock. Vi plockade ut badkläder och matsäck för att bara korsa vägen och sedan stå på stranden.
Sjön var fantastisk. Färgerna var otroliga och bergen som sköt upp ur vattnet högt upp mot himlen var mäktiga. Vattnet var klart och friskt och atmosfären var lugn och sansad trots att vi inte direkt var ensamma…


Färgen på vattnet ljuger inte, det var underbart!

När klockan började närma sig fyra kände vi att det var dags att röra på sig. Matsäcken var uppäten och vi var glassugna. Lori hade besökt denna mysiga stad förut och visste ett bra ställe. Jag som har beslutsångest i vanliga fall, ni kan ju bara föreställa er vad jag fick när jag skulle välja ut tre smaker av femtiosex!
Med glass i magen började återigen sökandet. Den här gången efter en kakbutik. Vi vandrade gata upp och gata ner och det var supermysigt.



Jag fattade nog aldrig riktigt vad Lori menade med kakbutik, men den här var bara för bra! Jag har aldrig sett så söta burkar och smakat så goda kakor. När vi klev innanför dörren kom en kille i vit skjorta och svarta finbyxor fram och bjöd på en ljuvlig hallonkaka! Stor som en golfboll. Jag köpte med mig den sötaste kakburken hem fylld med några kakor. Det ska tilläggas att kakorna var inte gratis. Men vi det här laget kan jag avslöja att kakorna är borta och de var väl värda pengarna!


En lyrisk Lori på väg in i den eftersökta kakbutiken.

Trötta efter en händelserik helg satte vi oss återigen i bilen för att under tystnad återvända till Schweiz.