Idag var Dagen med det stora D:et.
Min kalender talade om för mig att det var dags att springa 21 km.

Så jag gick upp i morse och såg till att äta en ordentlig frukost och sedan var det bara att snöra på sig löparskorna och börja springa. Ok, riktigt så var det kanske inte…
Jag gick upp och jag åt frukost, men sedan gav C och barnen mig skjuts till La Givrine som ligger högre upp, 1208 m.ö.h. Där började min runda och jag skulle springa hem till 914 m.ö.h. Detta blir alltså inte en cirkel och det innebar att jag hade mer nedför än uppför (fusk?). Även om jag kan lova er att detta innebär en hel del uppför också. Min första 4,8 km var uppför och enbart uppför hela vägen upp till 1475 m.ö.h.
But workout!
Som C uttryckte det efter att själv ha sprungit upp för backarna häromkring (inte samma backe dock). Och jag kan bara hålla med henne.
När jag väl var på toppen och vände neråt önskade jag innerligt att resten av resan skulle vara en enda lång seg nedförsback. Men så fungerar det inte här kan jag meddela!

När jag sprang där som bäst tog mig helt plötsligt vandringsleden in i en kohage med högt blött gräs. Efter bara några meter kände jag fukten i sockarna och det tog inte lång tid innan sockarna var genomblöta. Tänk pool, fast en pool bara i era gympadojor. Men det var ingen fara med mig, jag hade ju redan sprungit halvvägs på halva vägen. Ja, det är så jag har börjat tänka nu. Halva vägen på halva vägen. Det låter mycket bättre än en fjärdedel, det känns mycket närmare av någon anledning.
 När jag klafsade ned för en av backarna i kohagen insåg jag helt plötsligt att det där gula korset som jag alldeles nyss gladeligen hade passerat innebar att vandringsleden inte gick där. Meningen var att jag skulle följt de diamantformade symbolerna, men jag såg ingen där just då. Jaja, det var bara att vända om och börja springa upp för backen igen och mycket riktigt fick jag syn på de diamantformade symbolerna i motsatt riktning mot det gula korset. Men de var inte lätta att se och när man samtidigt måste parera mellan koskitar blir det inte lättare.
Vilse i kohagen!
Det var jag de. Hoppandes mellan alla koskitar fick jag känslan av att vara i Varberg. Koskiten alltså, var det som gav mig känslan inte det där med en massa upp och ned.

När jag korsat mig ut ur kohagen och mer än en gång varit alldeles för nära att trampa fel samt vänt om några gånger för att hitta de gula skyltarna kunde jag för första gången på ett bra tag lyfta blicken och vad fick jag se. Molnen. Jag sprang mellan molnen och framför mig hade jag en fantastisk vy!
Så många gånger jag önskar att jag har med mig kameran när jag springer. Gräset sluttade lätt nedför och jag kunde se en stor bomullstuss i dalen som var nedanför mig och på andra sidan kunde jag se toppar och över topparna fanns vita moln. Det var magiskt och tanken slog mig genast. Om man springer över molnen då måste man väl få räkna det som höghöjdsträning?!

Efter några magiska minuter mellan molnen bar det av in i en ny kohage. Det är ingen bristvara på varken kor eller kohagar i det här landet! Men sedan har de ju en himla massa goda ostar också!
Här i kohagen verkade det som att historien skulle upprepa sig:

Vilse i kohagen, igen.
Skylten som jag skulle följa ledda rakt ut i kohagen, rakt ut bland korna, rakt ut i ingenstans. Jag började springa runt korna men hittade aldrig tillbaka till de gula diamanterna som var målade på stenarna i kohagen. Det vara bara att återigen vända tillbaka och börja om från början. Jag sprang mot korna, följde de gula diamanterna, men korna blev lite oroliga. Jag förstår inte vad de hade att vara oroliga för. En galen joggare klädd i turkost mitt i deras hem.Jag kan väl inte vara den första? Jag fick slå av på tempot och börja gå. Gick försiktigt slalom mellan de idisslande korna och försökte att inte skrämma dem för all framtid. Tyvärr tror jag att några av dem kommer att ha men för livet. De kollade på mig som om jag var de konstigaste de sett i hela sitt liv. (Vilket jag förmodligen också var.)

När jag väl kom ut ur denna kohage började de gå nedför och jag sände en tacksamhetens tanke till min vakande ängel. Men, ni ska inte tro att nedför innebar att jag kunde slappna av och jogga.
Nej, jag var tvungen att gå för att det var så brant och ändå föll jag en gång för de var blött och halt. Här trodde jag att jag skulle få min belöning för allt slit upp men icke. När det brantaste var över och jag äntligen kunde börja springa igen, ja, då fick i alla fall rumpan vila. Men mina lår! Ojoj, det gick för mycket ned för att jag skulle kunna njuta av det. Rötterna stack upp här och var och det hela måste ha sett mycket roligt ut. Det roade även mig att skutta över rötterna och jag glömde av hur trötta mina ben blev när jag skuttade på nedför backarna och tacksamt tänkte på alla step-pass som jag tränat i höst/vår och att jag faktiskt hade nytta av dem. För det var precis vad det kändes som. Ett enda långt step-pass där jag bara klev ned för lådan hela tiden.

Min joggingtur fortsatte upp och ned och ännu lite mer upp och ned. Jag sprang genom molnen och genom kohagarna, över stenmurar och över molnen, hoppade mellan koskitar, och skuttade över rötter under stängsel och under molnen…

När jag bara hade en sisådär 3 km kvar hem sa rösten i min iPod till mig att jag hade avklarat min halva maraton.
Hmm… min hjärna började spinna. Jag kanske kunde klara av att springa lite mer?! Tänkt och beslutat, jag förlängde rundan och tillslut blev den 26 km!
Vi ska inte tala om hur lång tid det tog. Men det var en väldigt massa upp och ned och en del letande efter stigen så jag tänker inte bry mig om tiden den här gången...

Men nu tror jag bestämt att jag har kvalificerat in mig som bergsget!