Tillsammans med två små glada busar gick jag mot lekplatsen, skuttandes och skrattandes på gatan. Storebror hade den klassiska tävlingen ”försten till” och lillasyster skulle prova att hoppa från en stenkant…
men tvekade i sista sekunden. Ajaj, det gjorde ont! Utan förvarning stöp hon ner och landade på knäna. Ingen större fara skedd dock. Hon tog smällen mot all förvåning och med bara några snyftningar var hon på väg upp igen. Men då hände det! Hon fick syn på skrapsåret på benet. Så ytligt att det knappt räknas som skrapsår, inte närheten till blod men det var stort. Och vilket tjut, den unga damen har röstresurser som inte är av denna värld.

Snabbt konstaterade smärtan sitter inte i själva handlingen eller där man slår sig som hårdast. Smärtan finns där spåren finns, inget skrapsår, inget skrik…


Från senaste hikingturen. (Spana in stenmuren mamma ;)