Jag har blivit bortskämd med solsken och varmt väder. Men igår började det med regn, igenmulet och grått. När storebror skulle gå till skolan var det bara att dra på sig regnjackan och gummistövlarna på med huvan och traska ut i ett betydligt svalare Schweiz än vad jag har bekantat mig med. Höstkänslorna slog mig med en gång, för det finns väl inget så typiskt en svensk höst som regnrusk? Även om de klara soliga dagarna är att föredra med friska lite kyliga vindar och varma solstrålar som värmer när man finner lä.

När jag öppnade dörren och klev in på hallmattan började äventyret.

Var är köttet? Frågan kom flygandes genom luften från köket. Vilket kött tänkte jag…

Hela skolan var denna kväll inbjuden att träffas i gymnastiksalen. Som en fest så här i början på terminen, inga tal, inga frågor, bara ett tillfälle att träffa andra barn och föräldrar samt lärare. Man skulle ta med sig en rätt som representerade de land som man kommer ifrån. (Föreställ er detta i Sverige, det skulle bara vara köttbullar, pepparkakor, falukorv, rotmos, palt, surströmming, pannkakor med sylt och kanske en och annan jordgubbstårta.) Eftersom vi är både från Kanada och Sverige blev det beslutat att det skulle bli en köttpaj från Kanada och Semlor från Sverige.

För att göra denna paj krävdes naturligtvis köttfärs och denna visades det sig att jag hade använt för att göra kvällsmaten dagen innan. Ops! Ingen bil och för långt för att ta cykeln, det vara bara att sätta sig på tåget och åka ner. Resan gick bra och jag hittade allt som behövdes och när jag kom hem igen hade inte en enda regndroppe träffat min regnjacka. Det var lunchdags hemma och Grandma och Grandpa hade fixat lunchen. Tacksamt satte jag mig ner och åt tillsammans med barn och morföräldrarna.

Här är det skola på förmiddagen en och en halvtimmas lunch (som man äter hemma) och sedan är det skola igen på eftermiddagen. När det var dags att gå tillbaka till skolan var det på håret att vi hann. Med lillasyster på ena armen och storebror i den andra handen småsprang vi ner till skolan. Gissa om jag var tacksam för att det inte är upp till skolan utan ner. Tillbaka hemma igen och det var bara att börja baka.

Torrgäst. Något jag inte har bekantat mig med förut, men de kan väl inte vara så svårt tänkte jag. Kanske inte, men något gick inte som de skulle och bullarna blev aldrig dubbelt så stora som de skulle blivit under jäsningen. Oroad över hur mina Semlor skulle bli tappade jag bort tiden och Grandma och Grandpa var även de upptagna var på sitt håll. Fem minuter efter att skolklockan hade ringt rusade jag ner för backarna för att hämta storebror. Stackare, hur kunde jag glömma bort honom! Allt gick i alla fall väl och det fanns en snäll Nanny som hade tagit honom i handen och han såg inte alls så bedrövad ut när jag kom även om han tydligen hade varit lite ledsen. (Usch, vad jag kände mig värdelös.)

Tillbaka hem och kunde ganska snart konstatera att det vara bara att börja med en ny sats Semlor. Hittade ett recept med torrgäst som en av ingredienserna och den här gången gick det betydligt bättre. Men nu hade jag tiden att strida mot…

Jäsa 2x30 minuter, och vips så var en timma borta, 3 plåtar á 10 minuter i ugnen där var 30 minuter till försvunna. Huu, ju mer jag räknade på de ju mer kändes de som om de aldrig skulle bli klara i tid. Jag var dessutom tvungen att göra fyllningen själv. Började med att mixa nötterna till pulver, mätta upp socker och mjölk, vispade grädden och förberedde så gott jag kunde medan klockan tickade och jag väntade på jäsning och gräddning.

Äntligen var det dags att sätta kniven i bullarna och skära av toppen! Lite tidspress, men inte så farligt, det hade gått fortare än jag hade vågat beräkna. Halvägs genom semlorna och med hälften och mandelmassepulvret (mandel, socker och deg) klart välte jag ner allt på golvet. Brödsmulor blandat med mandel över hela köksgolvet! Jaha…

Som tur var hade vi lite mer mandlar och jag snodde lite vitt bröd för att fylla ut vad som saknades från semlorna. I slutändan smakade faktiskt mandelmassan riktigt bra. Fyllde bullarna och på med grädden. Grädde, hur fel kan det bli med grädda. Jag kan bara se ett fel som kan göras – vilket jag naturligtvis gjorde. Vi hade inte så det räckte till alla semlorna!

Jag vet inte hur det gick till men helt plötsligt var semlorna klara med florsocker på toppen och de såg riktigt söta ut, en tredjedel så stora som vi är vana att se dem. Syre fyllde mina lungor och det kändes som jag tog mitt första riktiga andetag sedan frågan hade kommit flygandes på morgonen; Var är köttet?

Kvällen var lyckad. Det fanns rätter från alla möjliga olika länder. (I byn som jag bor finns 2 000 invånare som representerar 47 nationaliteter och de ”riktiga” Schweizarna är i minoritet.)

Ett bord med varmrätter och ett borde med efterätter. Jag tog en tallrik från varje bord och det slutade med att jag åt mer efterätt än vad jag åt varmrätt. Men det var ju så svårt att välja bland alla desserter, de skrek efter att bli uppätan…