Så har man klarat av att jobba EN dag utan att äta något godis alls!

Ge mig en stor applåd för det förtjänar jag! Jag är lika stort chokladmonster som min mamma är kakmonster och det säger inte lite de! Inte nog med att jag jobbar i en butik med hur mkt godis som helst jag får äta hur mycket godis som helt, helt gratis! Ni fattar ju vilket paradis. Som chokladsåsen till glassen (dvs pricken över i:et – för er som inte fattade detta) så ber de mig hela tiden att prova nya godissorter… jag är inte svårövertalad.

Jag var så stolt när jag låste och gick hem för dagen att jag nästan (men bara nästan) tänkte belönat mig själv med en chokladbit på hemvägen…

Så min roomie har en blogg som jag tycker att ni ska spana in!

Läs den för nöjes skulle eller om jag är för dålig på att uppdatera eller om ni verkligen vill ha bekräftat att jag gör de jag säger. Jag är ganska säker på att mitt namn kommer att dyka upp mer än en gång. Vi delar ju trots allt samma rum…


Hon skickade in en av bilderna från bloggen till InternEx där bilden blev veckans bild.
(Och vem är fotografen?)

Så har man flyttat på nytt!
Jag tror jag försöker kompensera för den stabila uppväxt som jag har haft.
Tredje boendet på drygt en månads tid.

Just nu bor jag hos min chef och hennes son medans pappan i huset är på äventyr med det kanadensiska landslaget i Europa. Så för att göra hennes mornar lite lättare så hjälper jag henne med James (som jag har passat förut). Vi ritar helikoptrar och äter gröt!

och vi har julgran med duvor i toppen…

Igår var jag så där lagom seg. Ni vet, förkylning smygandes i kroppen och sovit alldeles för dåligt, ingen riktig ordning i vardagen och allmänt trög i huvudet. Kom hem från grannen och skulle laga mig lite mat. Vilket inte var så svårt. Jag tog allt jag hade i kylskåpet: köttfärs, potatis, gröna bönor och de fanns inte mer än så…
Tidseffektiv som man vill tro sig vara, och även försöker, tänkte jag diska de där nedrans vinglasen som hade stått i diskhon i minst tre dagar. Feppel, feppel och vips så hade det första vinglaset gått i tusen bitar på golvet. Jaha ja… man kan inte alltid ha tur. Hur man nu kan ha tur när man tappar ett vinglas? De kan ju inte hålla hur man än bär sig åt när det är kakel som fångar upp glaset när det når golvet. I vilket fall som helst tänkte jag att de är bäst att jag torkar och ställer tillbaka det andra vinglaset innan jag har sönder det också. Men vad händer då?
Jo, när jag står och torkar vinglaset med handuken får jag plötsligt två delar av vinglaset. Lite som ett norskt pussel. Nog för att jag har superlim. Men, nää… de håller inte att använda superlim för att laga vinglas…
Till saken hör att jag inte hade druckit något vin. Varken den kvällen eller tre kvällar tidigare. Jag ville bara vara snäll och diska efter min roomie. Ok, sanningen. Jag var förbannat trött på vinglasen och väldigt rädd att jag skulle göra sönder dem om de stod kvar i diskhon någon längre tid. Detta var ju dock en obefogad rädsla då ödet tog det i sina egna händer och såg till att de blev gjort i vilket fall. Men nu står där iaf inga vinglas längre. Så lite nöjd kanske jag kan va?!

Idag har jag blåst upp över 50 heliumballonger!

Jag fattar bara inte vad folk har alla till. Ger bort när folk fyller år? Eller köper man dem när man ska ha kalas? Det står i alla fall Happy Birthday på hälften. Det är inte så heller att ett barn kommer in och köper en utan folk köper ballonger för flera hundra. Både 10 och 20 stycken åt gången…
10 ballonger av den billigaste varianten motsvarar 150 kr. Om jag fyller år vill jag mycket hellre ha choklad för 150:- än ballonger. Och jag bjuder hellre gästerna på choklad än låter dem titta på ballonger! (Ingen köper bara den billigaste, de verkar väl fattigt eller ngt antar jag – finns ballonger för drygt 50:-/st.)

Det är nog dags för en undersökning…
Vad är motsvarigheten till SIFO här?

Vi har haft underbart soligt väder i några dagar nu. Men idag regnar det i byn och en bit upp i backen. På toppen blir det dock snö som faller, vilket gillas starkt.

Idag är lugn dag som började med sovmorgon…


foto: Angelica "Hasse" Hansson

Nu har vi sett till att det kommer bli en bra jul även här!
Jag gjorde degen igår så idag var det dags...





Imorgon blir det skidor följt av garnering av pepparkakorna. :D



ps. bäst av allt: Jag får inte ont i magen av degen!

För snart två veckor sedan fick de rädda en björn ur ett träd här i byn. Brandbil och allt var på plats för att rädda denna något vilsna bamsing. De e sådant vi gör med katter hemma…

När vi satt och åt hamburgare härom veckan såg vi en björn traska förbi fönstret. Det är så vi ser katter hemma…

Här har man ingen björnskräck, men man har respekt.

Natt bagels med blåbärssmak (senaste fyndet i mataffären) får avrunda min dag…

Jag är fortfarande lite osäker på om jag fått jobb i en godisbutik eller av en städ- och barnvaktsfirma. Det är nämligen nästan det enda jag har gjort så här långt.

Affären är under renovering eftersom de firar 10 år och har, för att fira, köpt in en popcornmaskin. Så när det kom till provsmakningen av popcorn igår blev jag mer säker på godisbutik än städfirma, men efter idag är jag lite osäker igen. Massor av olika godissorter som alla förvaras i olika plastbyttor (ni vet som det ser ut inne på ICA i godisavdelningen ungefär) och alla skulle tvättas. Golvet skulle damsugas, våttorkas och väggarna skulle dammas av och sedan våttorkas de med. Vi är inte klara än…

Men mamma du kan i vilket fall som helst andas ut. Även om vi har haft städhjälp under min uppväxt så har jag lärt mig att städa. Har fått en massa beröm för att jag är så duktig på att städa. Hur man nu kan vara dålig på detta. Det enda som krävs är ju noggrannhet och tålamod!

Är lycka något man får, något man förtjänar eller något man finner?

Så har man provat backarna. Det är ju inte så mycket öppet än, men det kommer bli mer...

Hur ska jag kunna åka härifrån. Det är tur att snön försvinner till våren, annars hade jag aldrig kommit hem! (Det är inte tur, det är synd. Men för eran skull mamma och pappa.)

Två ladies och ett stort hus!
Här ska man alltså bo i fem månader och de kommer att funka fin fint. Grabbarna flyttar inte in förrän i januari men först ska vi få sällskap av två andra snubbar som kommer i mitten av december för lite semester.

När jag fick kontakt med Therese så var alla sängarna i hennes hus redan fyllda. Men hon spred ut sina änglavingar även över mig och jag fick bo där tills grannens hus blev tomt. (Dessutom fixade hon mer eller mindre jobb åt mig!) Grannarna åkte till Nicaragua för bara ett par dagar sedan för att spendera fem månader i sitt andra hus. Undertiden hyr Therese ut deras Whistlerhus till sex svenska ungdomar som ska spendera säsongen här. Jag är en av dem...


Mitt nuvarande kök...

Så har man varit barnvakt igen. Som på den gamla goda tiden. :)
Vi har gjort snöbollar (utan någon riktig kramsnö, så de föll sönder innan de hade lämnat min hand), druckit varm choklad, lekt med tågbana och läst historier...

Så söt unge!

Idag har alla åkte skidor och bräda utom jag och Henrik. Vi har nämligen inget liftkort än…
Jag vill inte köpa något eftersom butiken som jag jobbar i kommer att stå för liftkortet. (Jag måste bara börja jobba först.) Det enda jag behöver betala är skatten på liftkortet och den dras från min lön i omgångar så jag kommer inte ens att märka det! Snacka om gött. Ett liftkort kostar nämligen 1 699 kanadensiska dollar motsvarande 11 464 svenska kronor.


Whistler öppnade idag. Folk började köa någon gång vid femtiden i morse för att få vara uppe först!

För att hålla tankarna på flykt och kroppen från abstinens gick vi en sväng. Ingen dum idé för vi fick se inget mindre än en BJÖRN!



Jag vill bara att ni ska vet att jag får beröm av butikspersonalen när jag kommer in i min supersnygga jacka!

Det enda som jag sörjer lite med denna otroliga resa är att jag har fått bryta mitt shoppingförbud. Jag bestämde mig ju vid nyår 09/10 för att inte handla något som inte var absolut nödvändigt under ett år. En sanning med lite modifikation, men jag har definitivt dragit ner på shoppingen något otroligt! Jag har ju lite svårt att leva utan pärlor och pyssel. Symaskinen blev en investering, så visst har det funnits massor av utgifter men inte alls lika många som vanligt och inte ett enda klädesplagg (förutom trosor)! Lite beröm kanske man kan få…
men så kom Kanada. Jag behövde köpa väska och ville ha med mig ett par termobyxor till. Hmm, inte riktigt ok enligt mitt shoppingförbud! Väl på plats i Kanada har jag hunnit spräcka ett par jeans och förstört mitt bästa par leggings (får inte glömma att nämna de redan trasiga sockarna som jag har lyckats packa med mig). Man kan ju inte gå runt byxlös! Det har blivit löparskor och då behövde jag ju även löparbyxor (som jag faktiskt inte ägde några sedan innan, ligger inte ens ett par hemma i Sverige). Ni hör ju själva. Jag kan inte säga att jag har haft ett shoppingfritt år längre. Möjligtvis 10 shoppingfria månader, men inte mer. Så nu när detta ändå sprack så har jag gjort det med bravur!

Det ena inköpet blev en superläcker blå vinterjacka som kommer hålla mig varm hela vinter! Jag ser det som min turjacka.

Samma dag som jag köpte jackan fick jag jobb.
Samma dag som jag köpte jackan började det snöa i byn.
Jag slår vad om att jag hade vunnit på lotto om jag bara hade köpt en lott den dagen! Ni vet, vissa dagar går bara allt, precis allt din väg och den dagen jag köpte jackan var en sådan dag.
Gick in i en butik, i min blåa jacka, som sålde yogakläder för att hämta ett schema över anläggningen som jag så gärna vill ha råd att träna på i vinter. (Vissa saker är värt att leva på nudlar i sex månader för att få göra!) När jag går ut ur butiken har jag inte bara med mig ett schema utan också full tillgång till alla klasserna helt gratis i två veckor.
Jag skulle köpa pärlor, men det går inte att få tag på här i Whistler. Jag har provat allt från leksaksaffärer till mataffärer. Hamnade i en butik med massor av vattenpipor och hela feelingen i butiken var lite allmänt hög, om ni förstår vad jag menar. Där lyckades jag i vilket fall som helst att hitta pärlhalsband av glaspärlor. (Dessa tänker jag mycket brutalt och skoningslöst att klippa sönder.) Väl i kassan frågade kassören vad de kostade. (Måste säga att det var en mycket trevlig och söt kille som såg alldeles för städad ut för den butiken – med det inget sagt om hur ostädad han var.) Själva poängen med denna långa utläggning jag har haft hittills kommer nu och går ut på att han inte visste priset och frågade då mig. Jag hade ingen aning jag heller. Skylten sa mellan 9 någonting och 16 någonting dollar sa jag helt ärligt. Han bara log och sa vi säger 9 och så fick jag dem garanterat billigare än vad jag egentligen skulle betalt. Måste varit den blåa jackan!
När jag gick hem från byn idag, i min blåa jacka, tutade en bil på mig och det enda jag ser i passagerarsätet är ett brett leende och jag är helt säker på att jag aldrig har sett denna människa förut. Det var helt klart jackan han tutade på, för jag hade huvan uppdragen över huvudet så jag knappt såg ut när snöflingorna yrde ner framför mig.

Jag är helt på det klara med att denna blåa jacka kommer att ge mig en underbar säsong här i Whistler.

Min morgon började med stora golfbollar som vräkte ner från ovan.
Vilken start…



… och det blev bara bättre!
Solen sprack igenom molnen när vi (jag och cizzi) promenerade in mot village, kallt, men friskt väder och backarna såg lockande vita ut.



Fick sedan sms om en jobbintervju och den liknade ingen vanlig intervju. (Eller vad vet jag om detta? Jag har ju aldrig varit på en förut.) Vi möttes och Kelly, manegern, erbjöd mig jobb på momangen. Så nu är jobbet klart och jag kan med lugn och ro luta mig tillbaka och njuta av sex månader med skidor, snö och en inkomst framför mig. Ska jag nämna att det är i stans bästa godisbutik som jag ska jobba i, eller ska jag låta detta passera förbi obemärkt?

Jag fick skjuts av managern och butiksägarna när jag skulle ner till Vancouver och köpa löparskor, så vi var inte helt obekanta för varandra… Man kan väl säga att själva intervjun redan inofficiellt var avklarad. För mig gick den ut på att underhålla den lilla sonen, James, så han inte blev uttråkad. Man ska aldrig underskatta Pippi Långstrump och hennes visa! Den gav i alla fall mig jobb…
Har precis firat jobbet med en halvliter Häagen-Dazs.

Hoppas eran dag har varit i närheten av så bra som min har varit!

Så har man varit ute och ätit sushi!

Inte den billigaste sushin men definitivt den bästa.
Det var både rullar och bitar, sjögräs och ingefära, fisk och räkor och allt du kan tänka dig som behövs för att det ska bli riktigt bra. Dessutom beställde vi in alla rätterna och delade lika på allt. (Ok, alla åt inte lika mycket…) Det fina med den här dealen var att två av fem aldrig hade ätit sushi förut. Alla som äter sushi vet att nybörjare ofta tycker att det är lite konstigt första gången och inte äter med samma kapacitet som en rutinerad sushiätare. Här tror jag inte det behövs någon närmre förklaring...

Det var längesedan jag hade så mycket så god sushi. Jag kommer inte behöva äta mer den här veckan. (Men som bekant så vaknar man ju med ett skrik i magen imorgon ändå.)

Nu blir det soffan och "The killer inside me" samt lite Lindt choklad med mintsmak. Precis lagom mycket aktivitet för min del.

Sedan jag kom till Whistler har jag bott hos en supermysig tjej, Therese och hennes sambo. Huset ligger i ett lugnt bostadsområde med stora fina timmerhus runt omkring och tallarna står stadiga runt knuten. Här är det ingen massproduktion av husen, alla har sin egen stil och sina egna vinklar.
Här ska bo 8 andra svenskar under vintern så jag får flytta ut den 20 och flytta in hos grannen som ska hyra ut sitt hus till 6 svenskar. Så där ska jag få bo i sviten med en annan tjej. Eget badkar och lyx är vad jag ska ha i vinter. Ni behöver inte vara avundsjuka!
Det känns dock lite sorgligt att behöva lämna detta mysiga hus. Som, Charlie, förövrigt byggde själv när han var tjugotvå. Imponerade! Men jag kan ju alltid komma över och husera lite då och då det är ju trots allt bara fyra hus bort.

Så jag kommer sova gott varje natt här i Whistler. Nu är det bara pengarna som behöver börja rulla in så jag kan betala för mig också. Det vore ju synd om man hamnade i det Kanadensiska brottsregistret nu när man har klarat sig både från det svenska och det schweiziska…

Så då har man vågat sig på att springa vid Lost Lake och jag måste med stolthet berätta att jag hade koll på läget hela varvet runt! Namnet har en viss antydan till antalet stigar det finns att välja på.
När man går ut och springer hemma väljer man en färg, som symboliserar en strecka, och sedan är det bara att följa den färgen. Här har alla stigarna namn och efter varje korsning så måste man se upp så stigen inte byter namn. Som tur var hade jag de flesta stignamnen på min karta och nästan alla korsningar var märkta med vilken stig som gick vart.

Lavan hängde tungt från träden och sjön var smaragd grön. Det är förundransvärt hur lätt det går att springa upp när man har så mycket annat att vara uppmärksam på än just det faktum att det lutar lätt upp. Det var först när jag vände hem som jag insåg hur mycket upp jag faktiskt måste ha sprungit, för det var väldans vad mycket jag fick springa ner…


Min runda är rödmarkerad och för er kartnördar har jag gjort bilden klickbar så upplevelsen ska bli ännu mer tillfredsställand… ;)