En dag i Lusanne.

 

Jag blev avsläppt på en parkering lite utanför centrum och började så sakta min vandring in mot staden. Solen strålade och bergen reste sig mäktigt upp i molnen på andra sidan sjön. Letade mig fram till turistinformationen – inte för att den var så svår att hitta, det vara bara att följa gångvägen utmed sjön, in och hämtade en karta sedan bar det av mot det olympiska museet.

 

Gissa om jag blev förvånad när jag kunde läsa på svenska utanför museet...

 

Gjorde något som jag aldrig har gjort förut, köpte audioguiden. Varför har jag aldrig gjort de förut? Kan detta ha med mina ekonomiska gener att göra, finns de en inre röst som säger att pengar inte kan spenderas hur som helst. (Nja, jag tror inte de…)

Tryckte på play och sedan blev jag lugnt och metodiskt lotsad genom museet och alla dess föremål. Hjälp vad många gånger jag tänkte att det här ska jag komma ihåg, men naturligtvis var de som bortblåst så fort jag stängde av den gröna iPoden och lämnade tillbaka den i receptionen. Det var hur som helst värt pengarna och hädanefter tänker jag bli en trogen audioguide lyssnare…

 

För den som inte vet de kan jag meddela att Lusanne ligger i en enda lång sluttande backe. Ingen idé att fundera på att gå upp till den gamla staden, det var likaså bra att ta metron. Efter att ha åkt ett par stationer insåg jag att det inte fanns någon som satt bakom ratten. För att korrigera mig själv, det fanns ingen ratt! Stora glasrutor vette ut åt båda hållen och det fanns inte tillstymmelse till chaufför. Huu, var min första tanke. Men ingen annan som jag trängdes med verkade bry sig nämnvärt och de var ju inte lönt att stressa upp sig över en så löjlig bagatell som att någon borde köra, styra, bromsa och gasa. Resan gick fin fint och jag klev av hel och skadefri på en av Lusannes gator mitt i gamla staden.

Lite på måfå vandrade jag runt och tittade mig omkring. Den gamla staden var fylld av shopping, precis som jag hade blivit informerad om. Gissa om de hade varit mer än lätt att sätta pengarna i rullning här! Men, bara genom att titta på prislappen så blir man påmind om att det inte är Sverige man befinner sig i. Först ska de gångras med 7 och sedan kan man börja fundera på om det verkligen är värt pengarna och om plånboken är tjock nog…

Höga hus sträckte sig mot himlen och skapade smala gränder med mysiga små butiker fyllda med överraskningar. Vissa var inte större än en toalett och andra gick man in i för att sedan tappa hakan när den liten dörr visade sig gömma fyra, ibland ännu fler, våningar fyllda med vackra föremål.

På slingrande vägar korsade jag mig sakta men säkert upp mot ”Cathédrale de Lausanne”. Mitt i denna sluttande stad ligger den, mäktig och stor som en jätte över alla hustaken. Orgeln var pampig och fick det att kittla i magen bara vid tanken på att få drämma ner fingrarna på tangenterna höra ljudet studsa mot stenväggar och tak. Hade fått noga instruktioner om att jag skulle gå upp i katedralen! Japp, instruerad och lydsam.

 

 

Trappstegen som var urkarvade efter alla fötter som trampat på dem blev smalare och smalare ju högre upp de tog mig och luften mer instängde. Men när jag öppnade den stängda dörren i slutet av trappan slogs jag av skarpt solsken, frisk luft och en magnifik utsikt.

 

Bilder kan sällan göra verkligheten rättvis...

 

Jag blev trött bara av att gå upp för trapporna till ett av klocktornen, jag undrar då hur de stackarna kändes sig som byggde denna katedral?

Efter att ha njutit av utsikten och sakta men säkert blivit mätt av dess skönhet började färden ned. Ned för trapporna och sedan även nedför de sluttande gatorna i den gamla staden. Naturligtvis inte utan en massa stop i de olika butikerna, men destinationen var så småningom tågstationen och färden hemåt. En av anhalterna innan målet relaterade i årets första julklapp. Känn på den!

Idag har jag lagat lunch och förberett en del av kvällsmaten. Barnen har varit I skolan och lekt med grannbarnen på utflykt med grandma and grandpa och mamma.

Jag har haft ovanligt mycket tid för mig själv. Gick ut och sprang en sväng (för första gången sedan min semester – men det är inget jag erkänner högt). Läst lite i min bok och hittat ett gott recept i en tidning, letat inspiration på internet och hittat massor…
Men mycket tid för sig själv innebär också att man hinner tänka väldigt mycket, i alla fall jag som får anstränga mig för att inte tänka ibland. Idag var det en ”What if?” dag. Tänk hur mycket som skulle kunna varit och hur det kunde sett ut om man hade handlat på ett eller annat sätt vid vissa tillfällen. Detta är inte alltid en bra tanke. Idag slutade jag med att konstatera att de som har varit tillhör det förflutna och började använda ”What if” till framtiden istället. Det var betydligt mer uppiggande…

Efter att ha påbörjat sin resa igår kom grandma och grandpa äntligen fram idag! En lång resa, ett efterlängtat besök.

Medan mamma hämtade upp sina föräldrar på stationen hämtade jag upp storebror på skolan med lillasyster i sulkyn och sedan möttes vi nere vid sjön. Tågresan ner var fylld med förväntan. Storebror pratade så mycket att varken jag eller lillasyster fick en syl i vädret och tur var nog de, för han såg ut att vara så trött att han skulle somnat annars.

En underbar eftermiddag i efterlängtad värme. Både solen och värmen har varit saknad de två senaste dagarna, men nu är båda tillbaka och ska stanna så långt väderleksrapporten räcker (och ända in i oktober hoppas jag).


Gårdagens bravader...

Första skoldagen var igår!

 

Solen sken från en klarblå himmel medan barnen traskade in i skolan hand i hand med sina föräldrar. Det var fösta dagen första gången i skolan! (Här börjar man nämligen redan när man är fyra, jag skulle vilja jämföra det med när vi börjar i förskoleklass.)

 

 

 

 

Lite fjärilar i magen såg det ut att finnas hos alla även föräldrar och lärare…

Allting var ju naturligtvis på franska så jag fattar ju inte ens hälften. Men barnen var söta och hittade snart en stol som de tyckte om och satte sig på den. De fick hämta papper att rita på och pennor stod framställda i korgar runt om på borden. På den svarta tavlan var det skrivet ”Bienvenue á tous!” och bredvid hade någon ritat en uggla och en kyckling. Precis som det var när man var liten och kom tillbaka första dagen efter skolan (eller när man kom sista dagen innan sommarlovet). Det var nästan så jag trodde att det var jag som skulle få gå till skolan och lära mig läsa och skriva igen.

 

 

Det har varit en lugn helg, nästan så man blivit trött för att man inte har gjort något…

 

Men igår kväll blev det bakning, kärleksmums! (Jag lovar jag ska baka en långpanna när jag kommer hem Oliver…) Kakan var tänkt att följa med G till jobbet på måndag morgon. Att bjuda på fika är något som väntas av den som fyller år. Men, ja det finns ett ganska stort men med i den har historien. Efter kvällsmaten blev kaksuget oerhört stort i våra magar. Inga problem med att ge efter för frestelsen. Det var bara att titta på diskbänken så föll ögonen på kakan som skrek efter att bli uppäten. Man behövde ärligt talat inte ens titta på diskbänken. Det var tillräckligt frestande bara att känna doften i köket…

Jag bakar en till!

Så där stog jag efter kvällsmaten och upprepade samma procedur ännu en gång. Ägg och socker, mjöl, kakao, bakpulver… allt vispades och in bar det i den redan varma ugnen från förra baket. Och jag fick slicka bunken en gång till! Det finns inte mycket som smakar så gott som när man får chans att göra detta medan kakan gräddas i ugnen.

 

Mmm….

 

Idag har varit en kall dag.

 

Det började med lite regn. En halvtimma eller så…

Sedan klarnade de upp och blev skönare ute. Vi åt kvällsmaten på altanen och lekte lite charader. Jag förstår inte varför ingen kunde lista ut vad jag var när jag gjorde sengångaren? Jag menar, hur många djur kan det finnas som rör sig i slow motion. Storebror trodde jag var en mördarsnigel! (Har betydligt trevligare namn på engelska – slug.) Men jag tar den förnedringen, jag är inte född till skådespelare och kommer aldrig att bli en…

 

Sedan blev det mys utanför husknuten med brasa och allt. Jag var utrustad med mjukisbyxor, tjocktröja, och mina älskade fårskinnstofflor på fötterna. De andra hade lite mindre kläder, men bara lite…

Vi grillade marshmallows och njöt av en kopp varmt te. Eller jag kanske skulle säga: Barnen och jag grillade marshmallows och åt som galningar. Jag, och mamman och pappan njöt av en varm kopp te. (Hemskt vad mycket jag det blev?! Men det är väl de som är fördelen – man kan vara lite barn och lite vuxen och få allt!) Nu kryper vi till kojs trots att klockan knappt slagit tio. Men för barnen har de varit en sen kväll, så i morgon blir det förhoppningsvis sovmorgon!

 

Ps. Här är faktiskt bara 19.7°C.

 

Här händer inte så mycket. Solen fortsätter att värma oss och vi är fortfarande mestadels på stranden och leker i vattnet. Jag njuter fortfarande och tar på mig tröjan när temperaturen börjar närma sig tjugo grader...

”Almost like Africa”

Så beskrev storebror värmen idag.

 

Eftersom jag inte har så mycket att berätta om från vardagen tänkte jag hitta på något att prata om…

 

(Inte riktigt så är de kanske. När jag var hemma på semester fick jag frågan om hur solrosolja framställs. Detta medan jag berättade om alla de underbart vackra solrosfälten som finns här. Raps – släng dig i väggen här kommer solrosen!)

 

Solrosen är som ni vet en mycket stor växt, närmare bestämt en ettårig ört som kan bli mer än tre meter hög, men de finns mindre varianter också. Den hittade sin väg hit till Europa från Mexico under 1500-talet och är idag en av de mest folkkära vegetabiliska oljorna. Den innehåller liksom nötterna omega-6 fettsyran i mängder. I princip alla nötter innehåller faktiskt en övervägande del av linolsyran (omega-6) jämfört med linolensyran (omega-3). Undantaget, som naturligtvis finns i alla fall, är valnöten.

 

Den, för de flestas inre bild, solgula växten har kommit till användning inom livsmedelsindustrin som ett substitut för transfetter då innehållet av mättat fett är väldigt lågt. Man kan också få fram en olja som är nästan helt utan färg, doft och smak. Detta är naturligtvis väldigt fördelaktigt när man ska förvara vissa livsmedel i olja, ex soltorkade tomater. Även om dessa två har ordet sol gemensamt så föredrar vi att det smakar just soltorkade tomater och inte solrosolja. För att framställa en olja som inte doftar och smakar varmpressas fröna och raffineras sedan.

När vi använder solrosoljan i våra kök är den oftast framställd av den vanliga solrosen (inga hybrider i form av NuSun i våra kök inte). Den vanliga solrosen kallpressas och är mestadels ekologiskt odlad. Denna typ av solrosolja är aromatisk och efterbehandlas därför ibland för att minska ner på smak och doft. Tack vare den höga halten av fleromättat fett är solrosoljan bäst att använd i det kalla köket. (Översättning – stek inte i den.) Den är lämplig för majonnäs, dressing, salsa och inlägg av grönsaker men också trevlig i bakning och soppor.

 

Ingen olja som inte går att använda inom skönhetsindustrin i vår utseendefixerade tidsepok. Jag har läst mig till att det är en torr olja (hur kan en olja vara torr?) som absorberas bra av huden och lämpar sig bra i lotion och kräm. Har du hemorrojder eller kliande exem kan den lindra dina smärtor. Det har också visat sig i vissa studier att den kan skydda huden mot infektioner, detta låter ju lockande så de provar man just nu på förtidigt födda barn.

För dig som vet vilken hudtyp du är kan jag berätta att solrosoljan liksom druvkärneoljan passar väl för dig med en fet hy i motsatts till olivoljan och rapsoljan som passar bättre för dig med den torra huden.

 

Denna otroligt vackra solros står på vår baksida och sprider glädje!

Igår bar det av till en fransk liten stad på andra sidan sjön. Båten över och så vips är man i Frankrike, inte ens femton minuter.

Vi lekte på en lekplats, badade i sjön, jag gick en lite promenad medan barnen och mamman var på stranden, vi åt panini till lunch och njöt av en varm och underbar dag.

 

 

På vägen hem blev det ju naturligtvis ett glassstopp. Men mitt upp i beställningen behövde en ung herre gå på toa. Så jag och han traskade raskt i förväg och lät övriga medlemmar sköta resten av beställningen. Men när min glass väl levererades utanför toan var den i princip helt smält. Men, mmm… Den smakade underbart ändå!

Lillasysters glass, ja hennes glass den smälte den också och hamnade i hennes knä! Vilket liv det blev (som alltid när något i den stilen händer). Till hennes stora förfäran blev klänningen smutsig och till på köpet även sulkyn! Glassen kunde hon leva utan, men en smutsig klänning. Det var droppen!

C fick tvätta av henne i handfatet inne på toa. Klänningen stoppade vi undan och på åkte badkläderna igen istället. Sulkyn torkade jag av så gott det gick och väl hemma tog vi fram trädgårdsslangen och spolade rent hela sulkyn.

 

Det finns inte mycket som är så gulligt som en liten unge med chokladglass runt hela munnen och över benen och klänningen. Det finns nog ingen som kan låta bli att dra på munnen…

Lägesrapport.

Det finns inte dock inte så mycket nytt att berätta om... dagarna har sett ungefär likadana ut ett tag nu.

 

Här är dryga 30 grader varmt och solen skiner från en klarblå himmel. Vi är på stranden hela dagarna och jag bli brunare och brunare…

 

Barnen leker och har roligt i vattnet samtidigt som jag står i vattnet för att inte förgås av den underbara värmen. (Om jag inte plaskar med dem som om jag var 4 år jag med ;)

 

Man blir lycklig när/om det kommer ett moln så man får andas lite (men det händer ungefär lika ofta som jag shoppar nuförtiden = nästan aldrig, men frambringar ett lyckorus). Själv tycker jag dock väldigt mycket om solen och värmen och håller inte alls med andra Schweizare som känner för en regnig dag. Men så e jag ju svensk också, och inte så bortskämd med solen.

 

Man tar på sig så lite kläder som möjligt när man går upp på morgonen, men på kvällen när temperaturen kryper ner mot 20 får man ta på sig en tröja för att det börjar bli kallt. Här är just nu (just nu innebär 22:06 den 18/9 - 2009) 22,7 °C...

 

Glass äts i mängder med gott samvete!

 

Så har man kampat i tält för första gången i år. Sen start får jag nog tycka, men bättre sent än aldrig. Förhoppningsvis hinner det bli några fler nätter innan sommaren är slut. (Här varar den ju något längre än i Sverige… ;)

Vi lämnade hemmet på fredag eftermiddag, naturligtvis senare än vad vi hade hoppats. Men jag är fast förvissad om att det bor en tidsoptimist inom oss alla!

Iväg kom vi i alla fall och solen sken på oss i bilen. Först motorväg och sedan började klättringen upp i bergen på en kurvig väg som bara blev smalare och smalare med brantare och brantare stup vid sidan. Till slut var den så smal att bara en bil fick plats och kurvurna så snäva att man fick tuta för att varna andra trafikanter att man kom i svängen. Inget för far- och mormödrar med andra ord.



Efter kurvorna och backarna, eller borde snarare säga den långa backen, rätades vägen ut och blev flackare. Vi hade kommit in i dalen där campingen låg. Det kändes lite som att köra in i en gryta. Höga berg som stupade ner på sidorna och solen som strålade på dess toppar, för ner på den gräsbeväxta marken fanns inte en chans att den skulle nå.

Jag hade ett eget tält, och sov alldeles fantastiskt mysigt med bäcken alldeles utanför som vyssade mig till sömns. Mitt i smällkalla natten, temperaturen kryper ner mot ensiffrigt (ensiffrig värme, inte kyla), vaknade jag och behövde gå på toa. Detta händer i princip aldrig mig. Men det fanns inte så mycket att välja på, det vara bara att dra på sig en extra tröja och knata ut i kylan. Men så vackert de var. Inte en gatlykta som lös upp, inte en elektrisk belysning men det var ljust. Månen och tusentals stjärnor lös upp vägen framför mina fötter och jag behövde ingen ficklampa för att hitta min väg genom kampingen. Det var längesedan jag såg en så stjärnklar och vacker himmel.
När jag skulle spola på toa (som var fräsch men hade sett sina bästa dagar) lät det som om hela vattenbehållaren skulle gå sönder och svämma ut över hela golvet och mig. Det bröt tystnaden så brutalt att jag var helt säker på att hela kampingen hade vaknat. Lyckligtvis gick ingen vattenbehållare sönder och väl ute i mörkret var tystnaden återigen lika påtaglig och inte en kotte verkade ha hört de brutala vrål som toaletten hade frambringat. Jag traskade tillbaka och njöt av varje steg, smög in i mitt tält och kröp tillbaka ner i sovsäcken. Kände hur värmen återvände och hur det till slut bara var nästippen som frös. Då drog jag sovsäcken över huvudet och somnade in.

Följande morgon vaknade jag av att det var varmt i tältet, för varmt för att sova i byxor, sockar, linne och dubbla tröjor i en sovsäck uppdragen över huvudet. Men det är ju så det ska vara när man sover i tält…


Denna kompis viftade bort från min hals medan jag plockade blåbär på morgonen...

Vi mumsade i oss en rejäl frukost med färskplockade blåbär som fanns alldeles utanför kampingen. Sedan bar det av på en hikingtur som blev tuffare än vad vi hade trott. Men barnen kämpade på bra och med en liten justering i planeringen blev det en väldigt lyckad hikingtur.



När man går genom skogen är man glad att man inte ser de stupen som finns alldeles nedanför. En ganska enkel och snabb slutsats vi drog när vi vandrade på vägen nedanför den stigen vi hade gått på…



Vi åt en mysig lunch på vår hikingtur och vilade benen lite. Vi vuxna vilade i alla fall våra ben. Barn har ju en tendens att fortsätta göra det man redan har gjort och ska fortsätta göra efter lunch, även om det egentligen är de som behöver vila. Men detta verkar vara ett väldigt välkänt fenomen inom många kretsar och vi får väl helt enkelt inse att barnen orkar mer än vad vi tror (och vill erkänna.. för vem vill känna sig svag jämfört med en fyraåring?!).


Efter fem sekunder hade hon samlat kraft och jag blev en leksak. Hoppandes på min mage gapskrattade hon och min vila, ja den var ett minne blott...

Bäcken som rann utanför tältet kom från glaciärerna.
Men inte ens iskallt glaciärvatten kan hindra svettiga nordbor från att lägga sig på mage och rygg efter en lång ansträngande dag i värme. Först magen och sedan ryggen, precis så gick det till. För det var inte tillräckligt djupt att doppa hela kroppen på en gång. Det var bara att sätta i händer och tår, göra en armhävning och doppa ansiktet. Sedan var det bara att snurra runt, sätta sig på rumpan och lägga sig bakåt så håret och ryggen blev blöt. Kylan var så påtaglig att fötterna som var i hela tiden värkte. Snabbt ner och snabbt upp. Uppfriskande!

Två utslagna hjältar somnade snabbt den kvällen och vi andra var inte långt efter.


Solen försvann redan runt femtiden från våran kamping, men den fortsatte att kasta varma strålar på topparna runt omkring oss. Bara av att titta på det röda skenet mot de vita molnen på den blåa himlen gjorde att värmen spred sig i kroppen på mig.

Nästa morgon packades tält ihop och allt ställdes i ordning. Men innan färden hemåt påbörjades gjorde vi en liten mini hiking. Från kampingen gick vi till ett vattenfall. Efter tusentals år av slitage på stenen hade vattnet karvat sig genom berget och skapat tunnlar.



Efter en lunch på kampingen bar det av hem och nu återstår det bara rensning och genomgång av vackra fotografier.

Idag har jag ätit alla målen ute!

Ok, frukosten vara bara på altanen, men den var ute. Japp, jag hade Peanut Butter på den rostade mackan även idag och färska hallon i yoghurten…

Lunchen var vid en fransk sjö inte långt härifrån. Barnen badade som galningar och jag läste Utemagasinet och en annan tidning om extremsporter. Där hittade jag en artikel om ”Gym Jones”. Mark Twight, som driver verksamheten och är grundaren verkar i hög grad leva efter sitt måtto; ”Do it now because you aren’t going to live forever”. Man skulle kunna tro att han är självmordsbenägen eller så har han bara en väldigt stor aptit på livet. Skillnaden är hårfin.
Med smått galna träningsmetoder bedriver han ett stenhårt gym. Men med tanke på att han fick i ordning krigarna i filmen 300 på bara några månader får man nog säga att han vet vad han gör. Jag lyckades dock inte lirka ut ur texten om det fanns några tjejer där...
Så här står det på sitens förstasida:
"Gym Jones is not a cozy place. There are no televisions, no machines, no comfortable spot to sit (just plywood and diamond-plate), and there are no mirrors. The training causes apprehension and discomfort. Effort and pain may not be avoided. Physical and psychological breakdowns occur. The support of a like-minded group, dedicated to The Art of Suffering, provides a safety net. Individuals push harder and risk more in the company of trustworthy peers. It's one reason the gym is not open to the public."
(Hmm.. Jag skulle nog behöva några månader där för att komma i form efter att ha vilat mig en hel sommar i kombination med all glass, choklad och ost. Försöker förtvivlat förtränga att Peanut Butter inte är det nyttigaste att bre på mackan.)

Nästa måltid var kvällsmat vid sjön, den här gången Genèvesjön. Med solens värmande strålar i ryggen mumsade vi på en simpel men njutbar pastasallad.

Mat smakar alltid bättre utomhus. Så är det bara!


När läpparna var blåa och hela den lilla kroppen skakade fick vi tvingat upp henne ur vattnet...

Idag har vi plockat hallon!

Totalt 6 kg (läs 6,5; jag och barnen åt mellanmål medan vi plockade, mamman i huset är lite mer disciplinerad). Ni förstår hur många hallon det fanns på grenarna där. Visste inte var man skulle börja och kunde inte riktigt sluta, bara några till…
Grenarna var så tunga av alla bären att de hängde ner i backen och hallonen lyste djupt röda i solens sken. Mmm…

Så nu ska här göras både sylt, muffins, frysas in och kanske blir det lite saft. Jag vill definitivt ha färska hallon i yoghurten i morgon och en dessert med glass, hemmagjord chokladsås och färska hallon vore ju inte fel!

Storebror har lärt mig skillnaden mellan pojkar och män…

        "- A man can take care of boys..."

Mycket enkel och logiskt.

Vi satt på gungan när han berättade om sina grannar. I ett av husen bor det en familj med två killar varav den ena är en man och den andra en pojke. Jag kunde ju inte låta bli att undra vad skillnaden var…

Slutsats:
A boy is a man when he can take care of boys.

Så var man tillbaka i Schweiz igen, efter en härlig sommarsemester i Sverige med många äventyr på hemmaplan…

Har varit här i en dag och det känns redan som om jag har varit här i flera veckor.
Varför känns semestern alltid så långt borta så fort man är tillbaka i vardagen? Det spelar ingen roll vad det gäller, skola i två dagar och sedan känns det som om semesterresan bara var en dröm…

En sådan himla tur man har att man trivs så bra med sin vardag att det inte gör så mycket att semestern bara är en avlägsen dröm som man kan njuta av innan man somnar på kvällen.

Borta bra men hemma bäst.
Men vad händer när hemma är två?!
Åka hemmifrån för att komma hem... (förvirring)

Fast jag måste nog erkänna, hemma är alltid hemma.