Då har man varit i Paris för fösta gången… (För flygplatsen räknas väl inte?!)

Har hunnit med några av turistattraktionerna idag och nu ska jag försöka hinna gör ett schema för i morgon där jag ska hinna med resten. Omöjligt! Men med de väsentligaste (då är shopping inräknat).
Sådant nonsens som lunch kan väl vem som helst vara utan. Då slipper man ju både kostnaden (=mer pengar till shopping) och tjänar in en hel del tid (=mer tid att shoppa på).
Jag kanske kan ta på mig träningskläderna och på så vis slå två flugor i en smäll? Träning och tidseffektivare. Hmm, hade det inte varit så varm hade jag faktiskt inte tyckt det var en så dum idé.

Men nu är det dags att samla kraft inför i mogon…

Till Paris, till Paris
ska vi rida på en gris.
Det kan ta några år
men jag tror nog att det går.

Över stock, över sten
skumpar vi i solens sken.
Och när vi kommit dit
får vår gris en socker-bit.

Och när vi kommit fram
ska vi se på Notre Dame.
Men när vi kommer hem
då är klockan kvart i fem.

Massor med vatten och ännu mer färg. Ingen som säger att man ska akta sig för att få färg på kläderna. Gräsmattan blir bara snyggare med lite röda och blåa prickar. Rörelsefrihet, man kan sträcka på armar och ben. Solen som värmer i nacken och vinden som viner runt knuten…

Pappret är stort!

Att gå från bilen till lekplatsen kan ibland bli själva äventyret…

Alla borde lite då och då öppna sina ögon och låta sig fascineras av väldens skönhet. Vi är omringade av underverk, men vi ser dem aldrig. Det kallas vardag.

Öppna ögonen och se dig omkring med en tvåårings blick. Låt dig hänföras av de simpla och alldagliga som faktiskt är unikt i sig. Det kan vara allt från en sten, till en liten fågel, hur du kan se vattnet i springorna mellan brädorna på bryggan, trädets grenar eller din egen skugga.

Låt vardagen charma dig!

Någon är varmblodig och det är inte jag!

Vi, lillasyster och jag, var och lekte vid lekplatsen på förmiddagen när M var på förskolan. Solen gick i moln och det blev faktiskt lite kyligt. Genast flög alla möjliga tröjor upp ur väskorna och alla mammor sprang runt och paltade på barnen en massa kläder. Så kallt blev det faktiskt inte, men Schweizare gör ju att till och med jag verkar varmblodig, så jag antar att de faktiskt tyckte att det blev kallt. I Sverige skulle vi dock kalla det en normal sommardag… alla skulle gå i shorts och t-shirt (jag kanske skulle ta på mig en långärmad, men jag är ju som sagt frusen av mig) De har definitivt inget vikingablod i sig här som vant tacklar både snålblåst i minusgrader och när det regnar småspik på tvären…
Det har dock båda syskonen. Framförallt den mindre och envisare av dem. När alla andra barnen fick på sig långärmade tjocktröjor var jag glad att jag lyckades ta på henne en t-shirt under klänningen!

Kände mig som den mest ansvarslösa på hela lekplatsen, men ungen verkade glad och inte ett dugg kall, så vad ska jag göra? Tvinga på en glad unge en tvångströja så hon börjar stortjuta. Inte den fajten jag kände för att ta, när vädret i svenska mått mätt fortfarande var shorts och t-shirt.

Klarar jag mig utan tröja, då gör hon det också!


Bilden är från igår – men lika vacker idag.

En bonusdag.

Det är precis vad idag har blivit. Barnen har varit hos grannen så jag har haft hela dagen ledig. Lite tråkigt dock, jag saknar dem. Men denna lediga dag gjorde att jag fick chans att ta tag i mitt liv. Eller åtminstone den delen som heter träning. Vissa av er har ju en tendens att oroa sig... det behöver ni inte göra längre!

Innan jag åkte hit köpte jag en iPod sensor att stoppa i mina löparskor.



Nu har jag gjort upp ett träningsprogram, eller lämpligare uttryckt jag har tagit ett av de olika träningsprogram som finns på nikeplus.com och inom tolv veckor är tanken att jag ska springa en halv maraton…
Ni som vill kan ju utmana mig! (Den andra delen av pakten kanske?)
Eller varför inte utmana er själva, de e faktiskt mycket roligare att träna när man har ett mål.

Denna smått idiotiska idé innebar dock att jag idag skulle springa 8 kilometer. Det hade väl inte varit så hemskt om inte omständigheterna var som de är...
Här finns verkligen bara upp och ner. Jag har aldrig sprungit 8 km med så mycket uppför. Jag vet att detta innebär att jag hade lika mycket nedför, men de kan jag inte påstå att jag märkte!
Dessutom sprang jag kl. 10.00. Ett stort misstag! I morgon kommer jag gå upp betydligt tidigare. När jag kom hem visade termometern 24.6°C i skuggan. Tyckte faktiskt lite synd om mig själv innan jag insåg att jag var den enda ansvariga för denna idioti. Ändrade snabbt åsikt…

Efter lunch gick jag till posten och tillbaka; trodde jag skulle behöva gå in i duschen igen…
jag njuter dock av värmen till 100% och lite till.

Vilka planer jag än hade haft för dagen, om jag hade haft några, hade varit lönlösa. För här är för varmt för att göra något mer ansträngande än att äta glass…

I hopp om att sjön skulle svalka lite eller att man i alla fall skulle få känna en bris tog jag mig ner till Nyon. Men det var lika varmt där, en mycket bra ursäkt för att köpa en glass! Efter lite letande hittade jag en plats på en brygga där det faktiskt fläktade lite och kändes riktigt skönt. Med boken uppslagen framför näsan läste jag mig fram, sida för sida tills några badsugna schweizare kom och ville låna bryggan. Kändes helt plötsligt inte alls lika fridfullt att sitta där. Så jag beslutade mig för att det var dags att ge sig av hemåt.

Jag känner mig hopplöst dålig på rackartyg. Men vem orkar bry sig om det…
Jag tänker ägna den närmsta tiden åt en film. Tar med mig datorn ut i skuggan och kopplar av lite till…


Min fina väska jag fick innan jag gav mig av!
Tack!

Slow starter, de kan man utan tvekan kalla mig idag. Segade mig upp ur sängen efter att båda ha snoozat och stängt av snoozen…
Men efter lite frukost gick det mycket lättare. Plockade fram kartan och började kika runt. Bestämde mig för att göra en kortare promenad som skulle innebär att jag inte behövde ta bilen någonstans. Så när ryggan var packad med pastasallad, vatten, gaffel, bok, karta, iPod och telefon bar det av. Kameran hade jag hängandes från halsen och tur var väl de för jag han knappt runt hörnet innan första bilden var tagen. Ni anar inte vilken fotonörd jag har blivit. Det bor mer än en japan inom mig…

Dagens hiking blev minst sagt en med många blickar.
Det är nämligen en eller flera, jag vet inte vilket, uttråkade konstnärer som har roat sig med att måla ansikten på träden. Om det verkligen är uttråkade konstnärer eller inte vet jag naturligtvis inte, men jag väljer att se dem som det. De gav mig i vilket fall som helst många roliga bilder på de mest egendomliga träd eller ska man säga ansikten?



Solen stekte på bra och jag var tacksam för skuggan som träden gav och de moln som då och då skyddade från solens heta strålar.
Det var en kort men naggande god tur som verkligen gav utdelning, kvalité före kvantitet. Jag fick se trädgubbar, ruiner, vandra över sagolika ängar, på mysiga stigar och hade jag haft en klar dag hade jag haft en utsikt som hette duga. Men jag hade trots allt inte velat vara utan molnen idag, så jag tackar min lyckliga stjärna för skuggan de skänkte och kollar en gång extra från trädgården här ”hemma” nästa gång det är klart. För utsikten härifrån, den går inte att klaga på!


Jag anar varifrån blomman har fått sitt namn...

Det där med rackartyg känner jag mig väldigt dålig på…

Idag har det varit en lugn dag. Tvättat, städat lite, vattnat i värmen ätit ännu mer choklad och pysslat med lite allt möjligt.

Jag har ett nytt beroende att erkänna. Choklad var något som jag redan hade när jag kom hit och som ni vid det här laget är mycket väl medvetna om. Ja, jag har ätit choklad även idag! :) Glass är också en gammal last som jag tampats med sedan länge.
Men det nya beroendet heter Peanut Butter! Jag skojar inte med er, varje morgon äter jag minst en rostad macka (oftast flera) med Peanut Butter. Det är som knark, börjar man smöra mackan med det undrar man varför man överhuvudtaget köper hem smör…


Jag längtar redan till frukost…

Som om jag inte fick nog av choklad och glass igår.
Nej! (aldrig)

I strålande solsken gled jag ner för backarna mot Nyon i den svarta familjebilen. Efter lite strul med parkering (det var en cirkus där jag brukar parkera) mötte jag upp med tjejerna utanför tågstationen. Vi köpte med oss lite ”lunch” och gick utmed sjön en sväng innan vi satte oss i skuggan av ett träd och mumsade på frallor, ost, minitomater och äpplen. Tänk att all mat smakar så mycket bättre när man äter den ute i naturen! Jag undrar vad det är som gör det? Men till och med en vanlig hotdog kan smaka utmärkt när man är i skidbacken eller grillar den vid sjön.

Efter lunchen bar det av mot Rolle. Naturligtvis hade vi tid för en glass först! Hade tänkt mig att prova alla smaker, men har redan hittat favoritsmakerna.
Nu är det två självklara. Obestridligt goda!

Vi åkte och besökte Tristan. En liten chokladbutik som utifrån inte såg ut att vara så mycket för världen. Men man ska aldrig döma på utsidan vad som kan finnas inuti. Jag var häpen över dess lilla storlek men stora utbud av choklad. Himmelriket? Inte långt borta…
Chokladsmakerna var uppradade i olika söta små påsar med etiketter och omsorgsfullt förslutna med rosetter. Framför varje chokladsmak stod en liten lapp om vad chokladen innehöll och dess kakaohalt i procent dessutom fanns där ett fat med bitar för provsmak. Jag erkänner, provsmakade nog varenda chokladsort och njöt av varje bit. För att inte känna mig allt för skyldig när jag lämnade chokladbutiken köpte jag med mig lite choklad hem. Jag hade naturligtvis aldrig klarat av att gå in där utan att ha med mig något ut om jag så provsmakat eller inte. I vilket fall som helst handlade jag choklad för flera hundra! Kalla mig galen, jag vet. Men ni kommer att ångra er när jag har med mig chokladen hem och bjuder er. (Köpte en speciellt till dig pappa.) Den var ljuvlig och har ni inte vett att uppskatta den, då kan ni lika gärna låta bli att provsmaka…

Lyckliga lämnade vi chokladfabriken och satt och njöt i solen av att vara lediga och bara kunna prata. Schweiz visar sig verkligen från sin bästa sida nu. Ni skulle komma ner och njuta av dess skönhet. Var man än vänder sig finns fantastiska vyer och solen strålar på oss.

För mycket av det goda kallas UNDERBART!

Även här i Schweiz firar man Kristi Himmelsfärdsdag, och folk är ledig precis som hemma i Sverige.

Familjen har åkt iväg till Frankrike över långhelgen (de tjuvstartade idag) och jag är i huset ensam.
FF – familje fritt.

Så vad ska jag hitta på för rackartyg?

Jag har redan börjat med att äta 500ml glass direkt ur dess runda låda, ni vet sådär som på film. Liggandes i soffan under en filt med en film på...
Skillnaden skulle jag vilja säga var att jag inte hade någon som helst ”tycka synd om mig” tanke. Om man går efter filmerna så är enda gången man är tillåten att äta glass när något synnerligen tragiskt har hänt. Jag äter glass när jag är lycklig (och olycklig för den delen – jag äter glass så fort tillfälle ges). Tänk vilket slöseri om man bara fick äta glass vid vissa tillfällen?!

Jag har ätit en hel chokladkaka. (Ni kan inte klandra mig jag är i ett chokladland och jag älskar choklad!) Kombinationen är oslagbar. Jag i ett chokladland.

Disken står kvar på diskbänken och kommer så att göra till i morgon.

Fortsättning följer…



Jag hade lite svårt att välja; utsikten eller filmen.
Det blev en kompromiss. Film på datorn i soffan under filten med utsikten, glassen och chokladen.

Vi var 47 Au Pairer som satte oss på bussen i lördags morse. Naturligtvis försenade. De Schweiziska bussarna hade vi att tacka för detta. Den ena tjejen hade de bara kört förbi och den andra tjejen hade aldrig sett bussen som skulle kommit enligt tidtabellen. Men det var inget att hänga läpp för, vi hade ju fortfarande hela dagen framför oss. Bussresan gick smidigt och vi var framme på 3 timmar, inräknat stopp på vägen.

Väl framme hade många bokat aktiviteter, men eftersom jag halkade in som på ett bananskal i sista minuten hade jag inte bokat något. Men jag var inte ensam om detta. Tillsammans med en svensk tjej vid namn Anna beslutade vi oss för att gå upp till ”det röda huset”…
Vi hade tänkt ta tåget, men de blev inte så. Vi var snåla, och hade fått vänta i en timma. Lika bra att gå tänkte vi och började traska. De var tur att vi inte hade ägnat för många tankar åt promenaden tidigare för det gick upp, upp, upp…
Nu har jag definitivt en god start på utvecklingen av mina klövar!


Glassen vid huset (som ni ser på bilden) är bland de godaste jag har ätit!
Behöver jag förtydliga att vi gick hela vägen upp?

Dag två var det dags för ännu mer vandring. Men den här gången var det mer flackt. Inget mina muskler protesterade mot…



Utsikten var otrolig och det är svårt att beskriva känslan när man går i shorts och t-shirt och ser snö på bergstopparna alldeles intill och här och var i skuggan av träden ligger snön fortfarande kvar i skitiga drivor. Så fort man vände blicken mot skyn kunde man se färgglada skärmar signa ner från skyn som fjädrar. Paragliding.


Gissa om man blir sugen?

Jag kände mig som hemma när jag vaknade i morse och kunde höra regnets droppar smattra mot husets väggar och fönster. Det regnar även här, tyvärr.

Dagens uppdrag var att skaffa ett mobilnummer i Schweiz. Inte det lättaste när man har fått erfara hur mycket engelska de flesta Schweizare kan och med tanke på mina franskakunskaper blir ju inte kombinationen idealisk.
Jag och lillasyster tog det röda tåget ner till Nyon. Regnet lättade och det såg ut att spricka upp. Perfekt. In på Migro (där finns allt) för att jaga rätt på en bra operatör. Första stället jag frågade på gick inget vidare. Ingen som talade engelska där inte… Nästa ställe var bättre, men man säger ju tredje gången gillt och denna gången var det inget undantag från detta ordspråk. Jag fick hjälp av en man, som det visade sig, bor på samma gata som jag gör! Lustigt eller vad, hur stor kan sannolikheten vara? Det är nämligen så här att när man köper något så simpelt som ett kontantkort så ska Schweizarna krångla till det. För att jag skulle få köpa detta var jag tvungen att visa legitimation som han kopierade. Jag var tvungen att fylla i ett papper med alla möjliga uppgifter, bland annat min adress. Medger att jag inte har hunnit lära mig den helt och hållet, inte postkoden än i alla fall. Men detta hade han inga som helst problem att hjälpa mig med, vilket kanske inte var så konstigt. Han visste vilket hus jag bor i och allt. Men jag har ingen aning om var han bor. Så allt är som vanligt för mig…

Med mobilnummer i fickan och nyinköpt choklad i sulkyn bar det av mot lekplatsen. Att vi skulle bli ensamma där var inte svårt att gissa. Regnet hade tilltagit… igen…
Köpte en smörgås till den lilla på vägen mot gungorna. Skyddade av det stora eken på lekplatsen satt hon i sulkyn med regnskyddet på och jag bredvid med paraply och regnjacka och det var riktigt mysigt! Jag laddade med choklad inför knuffandet som skulle göras på gungan. I 18 minuter sjöng jag alla barnsånger jag kan och några till och sedan hade hon gungat klart (eller inte orkade hör mig sjunga längre?). C hämtade oss på tågstationen och vi hämtade upp storebror på vägen hem. Han hade varit på andra äventyr under förmiddagen.

Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska packa ner inför helgen.
Jag vet inte riktigt vad som väntar så jag vet inte vad jag ska packa ner. Men det löser sig alltid. Har i vilket fall som helst fixat det viktigaste:

Laddade kamerabatterier och lunch för i morgon!

Så var det dags för en ny omgång franska.

Jag måste erkänna, det klarnar inte det minsta. När alla dessa e ska bilda ord… man kan kalla det förvirring, oreda, virrvarr, trassel, komplicerat, härva, krångligt. Jag tror ni fattar min poäng.
Jag var inte ensam om denna känsla. Så efter, ni vet när man är i stadiet: ”för hårt uppblåst luftballong”, var vi tre tjejer som stannade och pratade lite. Efter lite prat hängde jag med till någon form av Au Pair träff. Inte för jag fattade så mycket av vad det var jag var på väg till och ännu mer frågande skulle jag bli. Det hela slutade i vilket fall som helst med att jag träffade massor av trevliga tjejer i min egen ålder som ska åka till Interlaken i helgen. Så nu ska även jag detta.

Kortvarsel, det kan man kalla det. Men det var ju ungefär så det gick till när jag hamnade här. Och det har ju blivit mer än lyckat!

Förvirringen håller i sig.

Jag har upptäckt en ny muskel. Den som sitter ungefär mitt i handflatan, precis i vecket som bildas om du formar ett C med din hand. För er som inte har upptäckt den än kan jag meddela att den används oerhört flitigt när man knuffar någon på en gunga.

Så mycket som jag gungade när jag var liten är jag helt övertygad om mina stackars föräldrar vet precis vilken muskel jag pratar om. Men ni hade i alla fall bara en gunga att hålla igång. Jag har för det mesta två!

Jag kommer ihåg den kittlande känslan av att nästan flyga. Hur magen på något sätt sögs upp i bröstkorgen och för en knappt existerande del av en sekund vände upp och ner på världen. Obeskrivlig!

Är de så de känner när jag står där och knuffar, då kan jag knuffa i oändlighet…

Ville bara säga hur underbart roligt jag tycker det är att läsa era kommentarer…

Bjällrornas klang var nästintill öronbedövande när kossorna passerade förbi oss på gatan. På väg till sommarens betesområden mötte vi dem. De bara blommor och gungade i sakta gemak framåt på vägen. Såg så rofyllt ut, nästan som om de visste vart de var på väg och vilken sommar som väntade dem. Men jag vet inte om kossor har något,vad vi skulle kalla, ”minne” eller om de bara lever i nuet. Varje kossa hade fått blommor runt halsen eller på huvudet. De var så gulliga. Och jag som trodde att jag tyckte kossor var fula?

Jag har aldrig sett något liknande. Men det är tydligen en tradition här. Vi hade tur som mötte dem på vägen, en ren tillfällighet, var egentligen på väg ut på andra äventyr…

Vardagens överraskningar är oslagbara!

Klädd i shorts och linne med solglasögonen på näsan åkte jag ner till Nyon. Bilarna cirkulerade på parkeringsplatsen och jag kan inte fatta vilken tur jag hade som fick parkering med en gång! Ut ur bilen och in mot affärerna.
Men, det var något som inte stämde. Varför i hela friden gick folk runt i jeans och långärmade tröjor? Det var till och med några som gick med jacka – jag är starkt övertygad om att de måste varit sjuka. 22° ute och sol från en himmel med förvisso lite skyar...
Men hallå, inte ens jag frös! Jag kände mig lite naken, men vad tusan. Som svensk passar man på att njuta av sommaren, för man vet aldrig hur mycket man får se av den!

Att man behöver kunna franska för att klara sig här är ingen överdrift. Med undantag för en butik var det inte en enda av alla de butiker som jag var inne och frågade/shoppade i som hade något butiksbiträde som pratade engelska!

När jag gick där som bäst i mina egna lilla bubbla såg jag en butik som sålde Himla. Hmm.. detta är ett svenskt märke tänkte jag och gick närmare. Där fanns även Mateus och GreenGate. Jag riktigt kände lukten av Sverige och var tvungen att gå in.

Nyfiken i en sturt.

Jag frågade kvinnan som jobbade där:
Jag: Do you speak English? (Det är standardfrågan som man alltid måste börja en konversation med här…)
Hon: Yes! (Wow, tänkte jag…)
Jag: Sweden?!
Hon: Yes, I’m from Sweden…
Jag: Det är jag med!

Hon sprack upp I ett leende och vi pratade en stund. Jag gick där och kikade. Kändes nästan som jag var i Göteborg en vanlig lördag och jobbade. Fast det hade inneburit att butiken krympt med väsentligt många kvadratmeter… men vilken känsla!

Påminnelsen om att världen inte är så stor idag slog mig…



Om ni undrar var det en lyckad shoppingdag med många påsar, jag har alltid bra shoppingdagar ;)
Och ja, det är min spegelbild i skyltfönstret.

Gungade i grannens blomstrande trädgård när följande konversation ägde rum…

M: I’m Spiderman; look at my shoes. (De var röda och blå)
Jag: Who am I then? Green, gray and white…
M: Superwomen… Hmmm… and D is Superprincess.

Hon hade rosa crocs på sig!

Vem du är beror med andra ord på vilka skor du har!
Jag är ganska nöjd med min placering bland karaktärer. Kan mycket väl tänka mig att fortsätta använda dessa skor i framtiden…



grannens blomstrande trädgård - jag fick lov att ta lite kort

Idag blev det utflykt till det mysiga samhället Vevey. Vädret visade sig från sin bästa sida och jag och barnen fick en underbar stund utmed sjön medan C var på lunchmöte. Hennes lunchmöte innebar att jag skulle ”fixa” lite mat till barnen.

Med Schweiziska franc i plånboken borde väl det inte vara något problem? Jag förväntade mig många ställen utmed vattnet där de skulle vara möjligt att köpa en lättare lunch. Stället var ju som gjort för uteserveringar. Men oj vad jag tog fel! Det bästa som fans utmed vattnet var en korvmoj som kändes skitigare än soptippen hemma. När vi hade promenerat dit gnagde barnens tomma magar redan mitt samvete. Jag är mycket väl medveten om hur det känns att vara hungrig och inte få någon mat! (Inte för att jag brukar vara utan mat, utan för att jag är vad som skulle kunna kallas för ”mat-känslig”.)
Vi fortsatte upp på en av gatorna och hittade en pub. Han pratade knappt engelska, men jag fattade att det var spaghetti som han serverade och innan jag viste ordet av hade jag beställt tre och han började förbereda. Men det var inte alls vad jag ville, när jag dessutom fick syn på köket var jag inte alls intresserad av att äta maten! Ännu mindre att ge den till barnen…
Hur skulle jag ta mig ur det här? Jag försökte säga att det här inte alls var vad vi ville och han förstod och sa att det var ok. Hälften på franska hälften på svenska. Nu var det kris, jag kände mig hemsk: mat nu!
Vi vandrade upp mot centrum och när jag fick syn på det gyllene M:et förstod jag precis vad tjusningen med denna bokstav är:
man vet att man får mat snabbt som barnen tycker om.
Med överlyckliga barn gick jag in för att beställa. MEN när jag kom inte hade de bara kaffe och olika bakelser. Jag blev förskräckt. Vad var det här, en McDonald’s där de inte serverar hamburgare?! Jag kunde inte tro mina ögon men tog med barnen på ett litet varv i köpcentret för att se om det fanns en till. Men, nix! Jaha…
Vad skulle jag hitta på nu. Jag hade lovat barnen hamburgare så även om det fanns en Migro (matbutik) mittemot så skulle besvikelsen bli total. Inget som jag hade lust att ta med hungriga barn. Jag gick tillbaka in på fejk McDonald’s och frågade:
Var kan jag beställa en hambörjare?
Du tar hissen ner, svarade hon och ni kan inte gissa hur lättad jag blev.
Barnen fick ballonger och varsin Happy Meal. Vi tog med oss hamburgarna till parken vid sjön och åt skräpmaten. Lyckliga. Barnen för att de fick McDonald’s och jag för att de fick mat! Sedan fortsatte vi leka vid piratskeppet tills det var dags att åka hem. Vägen längs med sjön var helt fantastisk! Vinodlingar i etage på den branta sluttningen ovanför oss. En spegelblank sjö alldeles utanför bilrutan och på andra sidan sjön fanns bergens vita toppar i kontrast till den klarblå himlen och de bruna sluttningarna nedanför.
Synd att kameran inte var med!

Nu sitter jag är och lyssnar på det Franska alfabetet som förberedelse för kvällens franskakurs…
Ännu en omgång med e som uttalas som de mest besynnerliga bokstäver väntas.

Idag blir det lite text och fler bilder.

Har haft en underbar dag i solen som avslutades med en fantastisk kväll.
Bilderna får tala för sig själva...

Bakade den enklast tänkbara kakan (”Rör-ihop-kakan”) tillsammans med M efter lunchen och sedan gick vi ut i skogen för att ha picknick!

Men vi hann med mycket mer än bara picknick på vägen, världen är full av underverk och alla ska få tid att beundras. Men med choklad som lockbete lite här och var tog vi oss varvet runt med ett litet break på mitten där vi åt:
färska hallon, macka, banan, varm choklad och sist men inte minst KAKAN.

Från en mulen förmiddag sprack det upp till en högklassig eftermiddag och vi fick en underbar promenad i skogen.



Hans namn är ”Ears” och han följer med överallt. Kaninen har blivit en mycket älskvärd vän som är med på många äventyr och trötstar i alla lägen...
Några av er kanske känner igen honom, och det med all rätt. Hans ursprung är Grandma's och var en present från mig när jag kom hit.

Idag har vi (läs barnen) lekt med grannsyskonen. Två ursöta tjejer som är i precis rätt ålder. Vädret visade sig dock inte från sin bästa sida så vi plockade på oss regnkläder och allt vad som behövs för att klara en regnskur när vi gick till lekplatsen. Tack vare detta förarbete kom det naturligtvis inte en enda regndroppe.
Men det är väl så det brukar fungera?

Efter lunch och en liten vila tyckte barnen att det var dags för dans. Och vad sätter de på då?
Jo, en massa svenska barnlåtar. Dansandes och skuttandes till melodierna var de lyckligt omedvetna om att de svängde loss till ”Sockerbagare” och ”Tre Pepparkaksgubbar”. Två julsånger, som för mig, inte passade in riktigt. Men de var lyckliga och jag log med dem.

Igår låg kartor utspridda över köksbordet och guideböckerna var uppslagna på ”Route de Toblerone”.

Jag har haft en helt underbar söndag vandrandes ned till Genèvesjön. Ryggsäcken var packad med mackor, ett äpple, tröja (som jag aldrig behövde använda), vatten, kamera, telefon, iPod, pengar, en bok och två kartor när jag började min färd nedåt vid 10 tiden. Solen värmde från en klarblå himmel och jag hade hela dagen framför mig…



Skyltat hela vägen var det! Bara att följa de gula skyltarna. Vid vägskäl fanns de olika målen utmärkta med en tidsangivelse efter. Det kan inte bli lättare, tro mig. Här behöver man inte känna sig orolig för att gå vilse. Skulle man ändå lyckas med detta vet man ju alltid att det är neråt man är på väg så det är ju bara att knata på tills man kommer till en by. Ingen risk att man går i cirklar här inte.

Jag hade gått lite drygt halva vägen (i tid innebär detta två timmar) när jag för första gången öppnade munnen och pratade med någon. Det var en äldre herre på golfbanan som så artigt frågade: ”har du gått vilse” (naturligtvis först på franska, men han behärskade även engelska) lite chockerad svarade jag ”nej” för jag kände mig inte det minsta vilsen där jag följde mina gula skyltar…

Jag gick utmed järnvägspåret, mellan fälten, genom skog, utmed vattendrag, undre broar, över broar, på asfalt, utmed en golfbana, längs sjökanten, genom lyxvillaområden, på grusväg och till slut var jag framme i Nyon för att ta tåget tillbaka. Men först gick jag ned till vattnet för att äta min utsökta matsäck som jag släpat på. Och vad händer då? Jo, jag hamnar mitt i en cykeltävling (eller något liknande) folk överallt och motorcyklar och bilar som stängde av vägen för att släppa fram de tävlande. Totalt förvirrad efter att ha vandrat ensam letar jag mig fram till en plats utmed sjön där jag, lite mer avskilt, kan smaska i lugn och ro.



”Route de Toblerone”
Jag som hade hoppats få choklad på vägen…
inte bara se hägringar.

Det är alltid ett äventyr att ta sig hela vägen till lekplatsen. Lite lirkande här och lite lirkande där. Locka med annat när de hittar något de inte borde göra… Det är sniglar, hundar, streck i marken, stenar, flygplan, bilar, blommor, trappor och inte minst grannens katter!

Idag hade vi med oss matsäck till lekplatsen som jag hade förberett på förmiddagen. Pannkakor stekta till Tracy Chapman efter mammas recept med sylt i. Mums!
När jag stod där och stekte som värst insåg jag hur rätt Christina hade haft när hon sa att en pannkaksvändare är något som man behöver, man vet bara inte om det förrän man har en. Jag har haft en och är nu utan. Jag saknar den! Känner ni er nyfikan; kika in på Grandma’s och be dem ta fram pannkaksvändaren! Den är användbar inom väldigt många områden i köket. Inte nog med att jag insåg denna avsaknad mitt upp ia stekandet, jag hittade faktiskt något också. Jag hittade en hemsida med bara en massa olika pannkaksrecept. (Ja, jag lagar ofta mat med datorn som sällskap.) Känner ni att pannkakan har blivit lite uttjatad, ta en titt och låt er inspireras av pannkakans variationsmöjlighet. Kanske våga prova ett nytt recept?

Dessa väldigt typiskt svenska pannkakor, som jag stekte, var något nytt för dessa små barn. Men jag kan garantera er om att det var omtyckta! De var knappt att det blev några över till mig. Sedan lekte de för brinnande livet med alla barnen och det var knappt jag kunde med att säga till dem att vi var tvungna att gå hem. De hade så roligt. Men när de såg ut som om de nästan skulle somna ståendes fick vi börja vandra uppåt och hemåt. Utmattade av allt lekande hade de inte så mycket energi över för annat än att lyfta fötterna. Hem gick väldigt mycket fortare än dit.

Vilken pannkaka skulle du vilja vara?
Den med sylt, glass, grädde, socker, bär, sirap eller kanske den nyttiga med spenat…
Jag vill vara pannkakstårtan!

Så var det dags för att gå den första franskakusen här i Schweiz.

Jag tog bilen ner, ner, ner för att komma till Nyon. För att ge er ett litet perspektiv på hur mycket ner det är så innebär det en fallhöjd på 870 meter, 20 minuters bilfärd ner, lock för öronen 5 gånger…
Att susa ner för backarna ensam i en volvo gjorde att jag kände mig som hemma (bortsett för att det gick konstant neråt). Med oron gnagandes i mina tankar närmade jag mig sakta men säkert parkeringshuset. Jag satt där bakom ratten och funderade och slog knut på mina egna tankar, ni vet så där som bara går att göra när man åker bil. Oroade mig över allt och inget när radion helt utan förvarning börjar spela ”Don’t Worry, Be Happy”.



Jag kunde inte annat än att dra på munnen åt mina egna tankar och om jag inte har trott på tecken innan så bestämde jag mig för att börja nu. Detta var definitivt ett tecken på att jag skulle sluta fundera och istället fokusera på allt positivt! Resan gick i alla fall smärtfritt och det som jag trodde skulle bli dagens stora utmaning (att hitta till ett parkeringshus jag aldrig varit i) var lätt som en plätt. Så med lättat sinne gick jag in där franskakursen skulle hållas.
Disken bredvid tillhör ett gym (de har både bodybalance och bodypump) så jag tog tillfället i akt och frågade vad ett gymkort skulle kosta för lilla mig. Naturligtvis klarade hon bakom disken av ungefär 25 ord på engelska, men jag tror att jag förstod det väsentligaste och jag hoppas att jag förstod det rätt. Jag har hur som helst fått klart för mig att jag ska gå dit och prova en klass för att se om det kan vara något att ha…

Med så gott om tid som jag hade (tro det eller ej) så hade jag tid att sätta mig i en av sofforna och läsa lite. Sedan var det dags för franska. Och nog alltid blev det franska. Hon sa nog 8 ord på engelska under två timmars tid. Jag räknade aldrig, men jag är mycket tveksam till att det var över 10. Vi satt mest och såg ut som fågelholkar hela högen med rynkade ögonbryn, ögon som höll på att trilla ur skallen och en haka som gick ända ner till bordsskivan. Hela lektionen gick ut på fonetik. Vi skulle säga e på fler sätt än jag klarade av att hålla ordning på. Denna lilla bokstav, kan jag tala om för er, går att uttala med stor variation. Ibland hörbar, ibland inte. Oftast väldigt svår att uttala själv. Petig med uttalet var dessutom denna dam. Efter två snurriga timmar och ett huvud som kändes som en alldeles för hårt uppblåst ballong satte jag mig åter i bilen. Men nu var det ju becksvart ute! Hur skulle jag hitta hem? Det var med nöd och näppe att jag kunde läsa skyltarna när jag inte hade helljuset på…
Jag insåg mina begränsningar, mitt lokalsinne är inte det bästa, och ringde C för lite guidning på hemvägen. I en av rondellerna skulle jag ta andra avfarten och inte första. Vilket var omöjligt att se då det var så mörkt att jag inte ens hade en chans att känna igen mig och ingen skylt som talade om vart jag var på väg. Men med denna hjälp gick resten av resan bra. Upp, upp, upp och nu ligger jag här i sängen och knappar på tangenterna.

Summa sumarum:
Lita på de tecken ni ser i vardagen.
Ta inte för givet att den största utmaningen alltid kommer att bli den svåraste.
Låt er aldrig sluta förvånas över hur små ting kan komma att bli samtalsämne (eller monolog) i två timmars tid.

Jag kommer garanterat drömma om e!

Godnatt allesammans!