Mitt huvud känns ganska tomt. Ja, tommare än vanligt för er som undrar! Men detta har en mycket naturlig förklaring. Franska.

Det blir ingen lång uppsats idag om hur härligt det var att gå i den ljumma luften mot bilen bla, bla, bla…

Bjuder på en bild istället. Lekte lite häromkvällen, vet inte om jag blev så nöjd med resultatet. Men så här såg de ut före och efter.

Efter en eftermiddag vid sjön igår bar det av hemåt. Sömnpillret bilen började verka och vi satt och gäspade på kapp. Hungern kom smygandes så där som man bara kan bli hungrig på sommaren när de har varit varmt ute och man har badat. Min absolut bästa fras kom till användning.
-    Vad blir det till kvällsmat?
Om man räknar ut vilken mening jag har använt flest gånger genom livet skulle jag inte bli förvånad om det är meningen innehållande ”vad” och ”mat” som vinner denna mycket ärofyllda tävling. Skulle också kunna vara ”när” och ”mat, men ordet ”mat” ligger definitivt högt upp på listan.

I vilket fall som helst så blev det pizza. En restaurang som inte ser mycket ut för världen på utsidan. Jag skulle inte ha stannat där om jag inte blivit rekommenderat stället… Insidan kunde inte ha varit mindre i min smak – rosa bordsdukar?! Jag överdriver inte om jag säger att det var en gräslig rosa färg. Det var inte bara de rosa bordsdukarna som var smaklösa. Det kändes lite som om man klev in och samtidigt färdades tillbaka i tiden. Men som tur är så är det ju inte möblerna som man äter. Stället var rent och fräscht och pizzan var fantastisk. Jag är ingen pizzaälskar, men den här pizzan!

Mmm…

Vi satt ute och åt i sommarvärmen. (Detta medförde också att vi slapp de rosa dukarna.) Efter att ha tuggat i mig den första pizzaslicen fick jag något kletigt lite vått på handen. Fösta tanken var: Regn?
Men inte en chans, solen sken från en klarblå himmel och jag kunde inte hitta ett moln om jag så letade. Möjligtvis lite skyar på andra sidan sjön över bergen, men regn var omöjligt. Det såg lite lagom vitt ut med gråa prickar i – fågelskit! En fågel hade skitit på min hand. (Tur för den fågeln att det inte var i min pizza.) Jag har levt i nitton år och det var första gången detta hände mig. Men någon gång ska vara den första säger man ju. Vi fick oss ett gott skratt och jag fick lära mig att det betyder sju år av lycka!

Så nu gäller det bara att hålla sig borta från allt vad speglar heter så jag inte reducerar med sju år av olycka.

Har varit molnigt idag, vi har varit i molnen…

Det var en ny upplevelse. Kunde inte se längre än till närmsta grannens hustak. Det gick inte ens att urskilja konturerna på nästa grannes hus! Vattendropparna svävade runt i luften som om de inte riktigt kunde bestämma sig för om de ville falla ner eller inte. (Nu faller de ner med största bestämdhet!)
Värmen har funnits här ändå så de e shorts på som gäller. I alla fall för min del, schweizarna de är ju som sagt inga vikingar så de går fortfarande i jeans men har i alla fall bytt ut jackan mot en t-shirt. De e ju trots allt över 20°C. Jag är väldigt sugen på att se hur mycket kläder de tar på sig på vintern.

Kan de röra på sig?
Eller de kanske inte går ut alls när temperaturen går nedåt?
Vem vet de kanske är jeans och jacka som gäller året runt?


Där regnbågen slutar finner du skatten…

4 år!
Det var inte den stora dagen idag, men det var idag som kompisarna kom och det var kalas.

Strålande solsken och 30 grader varmt. Springa i vattenspridaren, leka i vattnet, fiskedamm från balkongen, vattenpistoler och massor med skratt.

Alla ingredienser som ett riktigt kalas bör ha fanns med. Glasyren, det där extra, fanns där också.

När alla hade lekt så att det inte fanns någon energi kvar. Fel uttryck. När alla hade lekt så det behövdes fyllas på med mer energi kom tårtan inrullandes. Fyra tågvagnar i kakform. (Eller tårta i tågform. Hur du väljer att uttrycka det.)

Mums, mums och glufs…

Sedan var det dags för kroppsmålning. (Det var nu jag gjorde min entré i barnkalasets skratt.) Men jag måste erkänna att jag hade lite fuskhjälp som gjorde jobbet väldigt enkelt. Schabloner som klistrade sig fast på skinnet och sedan var det bara att kladda på med färg!
Men lite utmaning blir det ändå när man har en fyraåring hängandes runt halsen och samtidigt ska försöka kommunicera med en annan fransktalande fyraring om vilket motiv och vilka färger som önskas...

Men vad vore livet utan lite utmaningar? ;)

Att jag vaknar utan alarm det händer ungefär 10 gånger på ett år. De är de gånger då jag inte ställer något alarm på morgonen och klockan är allt som oftast närmre lunch än frukos. Jag gillar inte att vakna vid tio, då känns de ju som man har missat halva dagen. Kanske framförallt missat den underbara frukosten!
Att jag vaknar före alarmet. Det är sällsynt – exceptionellt helt enkelt. Men de få gånger som detta enastående faktiskt inträffar får man verkligen passa på att njuta! För det finns inget bättre än att ligga kvar med ögonlocken stängda och vänta på att alarmet ska bryta tystnaden. (För er lättväckta – jag är hemskt ledsen att ni inte får uppleva detta.)

Idag var en av dessa exceptionella dagar då jag vaknar före alarmet. Detta med den otroliga marginalen på en hel timma!
Bäst att njuta tänkte jag och låg kvar med ögonlocken stängda och lyssnade till tystnaden. Om den nu går att lyssna till?! I vilket fall som helt så var en timme till och med för länge för mig idag. (Hade klockat väckt mig hade en timma inte varit några problem som helst att snooza bort.) Så istället för att ligga kvar tassade jag upp och öppnade försiktigt dörren på glänt. Visst var det tillräckligt varmt för att ta på sig kläderna och njuta av soluppgången.
På med kläder – en långärmad och trekvartsbyxor räckte för att hålla värmen. Tog med mig förlängningssladden, datorn och den externa hårddisken. Helt rätt, det var dags för en ny omgång Body Balance!

När solen smet över grannhusets tak stod jag och gjorde solhälsningar. Det var underbart! Desto högre solen klättrade desto varmare blev det i solen. Tröjan åkte av och nu sitter jag här med korslagda ben och njuter av solens strålar som värmer. 28 grader varmt har de förutspått för dagen.

En strålande start på en perfekt dag!


Bilden är inte från idag, för här finns inte ett moln på himlen. Men så här vacker utsikt kan man få till frukosten.

Nu har det gått några gånger och jag börjar få mer klarhet i franskan!

E är verkligen inte bara en bokstav, den är flera! (Schizofreni i alldra högsta grad.)

Den enda två orden som du egentligen behöver kunna är: ça va.
Dessa kan vara både fråga och svar. Du kan helt enkelt skapa en dialog där samma ord upprepas! (Innebörden är hur du mår och att du mår bra.)
Dessutom har dessa en förvånansvärt enkel fonetik! Uttala det som om det vore svenska bokstäver…
Det underbara med denna fras är att den även kan besvaras med ”Oui” som helt enkelt betyder ”Ja”. (Det kan inte bli lättare och försök inte översätta, då blir det bara konstigt.)

Det räcker inte med att lära sig ett ord en gång. Allt måste läras två gånger. Hur det stavas och sedan hur det uttalas. (Varför har man så många bokstäver i ett ord när man ändå bara uttalar hälften?)

Bara du kan le och är glad löser sig allt. Ingen drar sig för att prata även om du försöker säga att du inte kan ett ord. Så det är bara att lyssna och gissa. (Jag har numera ett väldigt välutvecklat kroppsspråk.)

Denna grundkurs kommer ni att klara er långt på. Jag har klarat mig här i 54 dagar. Både i mataffärer, på tågstationer och inte minst på alla lekplatser!


Det är inte den första blomman (inte heller den sista) men jag vet att några av er njuter av att se dem.

Efter dagens alla äventyr var de trötta ungar som fick vila sig lite framför TV:n innan kvällsmaten.

Jag bestämde mig för att göra lite nytta och träna Bodybalance.
I balanslåten fick jag besök. Dörren öppnades och när storebror fick se mig frågade han med stora ögon:
-    What are you doing?
Efter det var Tarzan ingenting att ha längre. Istället för att kolla på filmen satte han sig i min säng och kollade ömsom på datorn ömsom på mig. Ibland inflikandes med:
-    This is hard to do!

Naturligtvis frågade jag om han inte ville prova. Men, njaa…
… vi får se, kanske nästa gång.



Det är precis så här jag känner mig. Ska leka lite mer i Photoshop, sedan ska ni få se. ;)

Hade jag busungar igår har jag haft änglar idag!

Jag och lillasyster började dagen med en morgonpromenad. Underbart väder och fantastiska vyer. Men det är det ju överallt här, spelar ingen roll vart man vänder blicken. Storebror var på dagis och innan vi hämtade honom för lunch hann vi leka lite med grannflickorna som uppförde sig exemplariskt.

Efter lunch och en ovanligt kort vila efter lunch bar det av mot en pool som var inomhus. Värmen har tyvärr inte tillåtit bad utomhus de senaste dagarna. (Men de hann slita av sig alla kläder i en regnskur idag och leka i regnet i några minuter innan det var över och dags att sätta på sig kläderna igen. Så roligt!)

En väldigt lyckad och mysig dag med två små sötnosar (i kontrast till gårdagen).


Från den mysiga morgonpromenad...

Idag var grannens barn här, vilket brukar innebära att det blir mycket lättare. Alla leker och är lyckliga. Idag vet jag inte vad som hände. Men fyra ungar kändes som åtta!


Två små flickor står överlyckliga på balkongen och skrattar för brinnande livet medan de sprutar mjölk ur munnen så det står härliga till. (Första tröjbytet... men inte det sista.)

Dockor med dockkläder badas och tvättas i gräsigt och grusigt vatten. (Jag kan meddela att de kläderna är inte så vita längre.)

Kan dockorna dyka? Ja, de kan de och oj vad roligt när allt vatten skvätter. (Inte så roligt när man måste byta kläder, igen, för att inte bli för kall.)

Hur många ”hinner inte till toa” olyckor kan man ha på en dag? (Jag är inte långt från rekord.)

Vi kastar allt vi kan! (Vad då plocka upp?)

Jag tänker leka ute, oavsett vad du säger och jag har ingen som helst lust att ta på mig gummistövlar. (Jag vet, jag hatade också gummistövlar när jag var liten.)

Vi gjorde en hinderbana. Vilket var en väldigt bra lek ända tills hoppa över blev hoppa på. Saker kan gå sönder om man väger som en fyraåring. (Allt klarade sig dock.)


Ni anar inte hur tacksam jag är över att TV:n har blivit uppfunnen!


Men de är söta när de sover… ;)




Jag lekte lite i Photoshop efter kvällsmaten...

I bokhyllan bor många böcker på många olika språk (svenska, engelska och franska). Av en slump fick jag syn på en bok vars titel är ”Fully Woman, Fleshly Apple, Hot Moon” av Pablo Neruda. Jag har ingen aning om varför, men innan jag hade läst titeln kände jag ett behov att titta i den… väldigt enkelt återgärdat.

Tänkt och gjort.

Jag plockade ut boken och fick snabbt klar för mig att det inte var någon vanlig kapitelbok i romanform en receptbok eller liknande utan poesi. Läste någon sida på måfå innan jag bestämde mig för att testa boken.
Vad har denna, till hälften röda till hälften blåa, bok att säga om min framtid?
Sidorna fladdrade förbi mina fingrar och jag stannade på måfå och fick läsa förjande text:

”And we will go on facing
the wind, at night,
the streets or the struggle,
on body,
perhaps, perhaps motionless someday.”

Så nu är det bara att leva och se vad boken egentligen menar…

Idag var det otroligt jobbigt runt 10 (brukar vara tid för mellanmål). Det var bara jag och lillasyster hemma, den äldre var på dagis. Absolut ingenting var bra. Vad ska man göra?
Mat, var naturligtvis svaret på frågan. Men då kommer följdfrågan: Hur får man ungen att äta. Hon såg mer eller mindre ut som ett åskmoln med spridda skurar av tårar. En hel del muller och blixten slog ner med jämna mellanrum.

Bar med mig ungen till kylskåpet för att hon skulle få välja något själv, men inte ens tårta var bra.
Satte fram en skål med nötter framför näsan, med tanken att hon kanske inte skulle kunna motstå dem. Men lockbetet var inte tillräckligt bra och äpple-båtarna som jag skar upp fick jag inte ens lägga i skålen. Fick så vackert smaska i mig dem själv.
Hmm…

Musik! Lejonkungen brukar funka i de flesta lägen. Med nytt hopp satte jag på skivan och höll tummarna. Men till ingen nytta. Något mildare blev det lilla ovädret dock men vägrade fortfarande att ens titta på skålen med nötter.

En riktig liten tjej är hon det kan jag lova, med fler handväskor än jag har ägt i hela mitt liv och bär dem helst alla på en gång. "Tjejskriket", ja det testet klarar hon med bravur.  Byter kläder lite då och då och är väldigt bestämd med vad hon ska ha på sig. Den unga damen har också sinne för hårspännen och dylikt även om de oftast åker av redan efter 5 minuter…
Finns det något en riktig tjej inte kan motstå så måste det vara choklad! På med Nutella på mackorna och vips så fick jag henne att ta ut nappen och börja mumsa. Både nötter och mackan slank ner utan större motstånd.

Choklad är oemotståndligt – jag vet!

Idag var det fotboll på schemat. Jag och barnen satte oss i bilen tidigare för att hinna leka lite innan. Med matsäck och badkläder bar det av i solen…

Vi kom fram och det första obligatoriska momentet inträdde: solskyddsfaktor.
Detta är dock aldrig några problem även om rutschkanan är mer lockande än att stå stilla och smörja in sig. (Jag kan verkligen förstå dem.) På med solskyddsfaktor 40 och ni behöver inte oroa er jag smörjer in mig själv också. Ni behöver inte oroa er för att jag ska bli brun heller för den delen. För med solskyddsfaktor 40 händer det inte allt för mycket.
Jag vet att de säger att numret på solskyddsfaktor bara förlänger tiden som man klarar av att vara i solen. Man blir alltså lika brun oavsett vilket nummer man har på solskyddet, man behöver bara smörja in sig mer sällan med ett högre nummer. Men det känns onekligen som man blir blekare desto högre talet är!

Storebror tränade fotboll och det är så gulligt (är helt övertygad om att ordvalet definitivt inte uppskattas av en fyraåring – vem vill vara gullig?!). Men gulligt är just vad det är när fjorton små busar springer efter en boll. Så fort en av tränarna kastar ut en ny boll, för att den gamla är död, så är det som om man vallar en skock med får. Alla rör sig mot sitt nya mål.

Allihop – samtidigt – tillsammans – mot bollen!

Jag är helt övertygad om att ni vet vad jag menar.


Kändes som det var lika stor andel tränare som barn idag.
Om inte annat när man tänker procentuellt i kroppsbyggnad…

När vi hade lekt, badat och sparkat fotboll tills ögonen gick i kors hunnit med både mellanmål och lunch bar det av hemåt igen. Baksätet snusade sött redan efter de första svängarna…

 Jag vet två små trollungar som kommer att sova väldigt gott i natt!

Har haft en underbar helg i Paris.

Jag ska försöka summera den kort…
Mitt problem är allt som oftast att jag har alldeles för många ord och måste skära ner på dem. Men vi ska se om jag inte kan lyckas få det svart på vitt utan att ha en hel roman för er att läsa.

Vi kom ner på lördag eftermiddag. Själva resan gick smärtfritt. Jag agerade datorstativ när barnen tittade på film i bilen och vi stannade för lite lunch, tanka…
Ja, ni vet vad som gäller när man ska sitta fem timmar i en bil.



Väl framme i Paris, när vi hade hittat hotellet och allt, uppstod själva svårigheten: att hitta parkeringshuset?! Men även detta löste sig naturligtvis. Vi gick ut på Paris gator för att insupa statsatmosfären.
Ganska snart konstaterade vi att de kanske inte är drömmen att leva där med två små barn. Det är bilar och människor överallt. Om man inte är stressad så är de lätt att känna sig… Men vi var på semester och kände oss resistenta mot stressbakterierna som hoppade runt.

Söndag morgon gav jag mig av tidigare för att göra ett besök på det omtalade Louvre. Och nog alltid kan jag förstå varför det är så omtalat!



Själva byggnaden i sig är ju som ett museum med tak och väggmålningar, maffiga fönster och tillräckligt många gångar för att jag skulle gå vilse utan karta (tack och lov är de olika salarna numrerade). Målningar och skulpturer fanns det fler än jag hade tid att se. Men oroa er inte jag hann med Mona-Lisa.
Jag kunde ha gått där och filosoferat i timmar, men när folket började tränga sig på och allt fler japaner (jag är inte diskriminerande) stod framför de olika tavlorna för att ta kort på sig själva och konstverket började de kännas lite tillgjort så jag gav mig av mot Notre-Dame .
Kunde inte låta bli och tänka på filmen som jag såg så många gånger när jag var liten, ”Ringaren i Notre-Dame”. De var nästan så jag blev besviken när jag inte fick se Quasimodo uppe bland skulpturerna när jag zoomade in dem med kameran. Ingen Esmeralda fanns där heller, som elegant korsade mellan folkmassorna som om det vore en dans. Men jag var trots allt imponerad av den maffiga byggnaden som låg i ena katen av den lilla ön mitt i Paris.



Att gå in i kyrkan var inte ens att tänka på då kön sträckte sig över hela torget. Dessutom måste jag ju spara lite så jag har anledning att åka tillbaka!

Nu var det synnerligen dags för shopping. Men, det var en liten komplikation, och de var inte så att jag tog tunnelbanan åt fel håll eller så…
Knappt en femtedel av affärerna var öppna på Champs Elysées! Något besviken bestämde jag mig för att göra det bästa av situationen så jag startade i första butiken (solglasögon) och arbetade mig neråt och sedan upp på andra sidan igen. Några glasögon blev det aldrig men jag fick med mig en snygg t-shirt hem.
Jag drog snabbt slutsatsen att övriga delar av staden skulle vara lika stängd, om inte mer. Bestämde därför träff med familjen och vi tog en båttur på vattnet för att se staden från en ny vinkel.



Dagen började gå mot sitt slut och efter ett besök i en av lekplatserna var det hotellet som gällde. Jag och barnen åt mat på rummet (vi hade ett kök – hemmalagad pasta och köttfärssås) medan mamma och pappa fick en utekväll i Paris.

Tredje dagen var det hemåt som gällde. Efter en välbehövlig sovmorgon satte vi oss i bilen och började vår färd på de franska vägarna. Gjorde några mysiga stopp på vägen. En lyckad hemresa efter en lyckad helg.
Återigen agerade jag datorstativ…

Har ni tagit er igenom hela texten – alla ära till er!

Då har man varit i Paris för fösta gången… (För flygplatsen räknas väl inte?!)

Har hunnit med några av turistattraktionerna idag och nu ska jag försöka hinna gör ett schema för i morgon där jag ska hinna med resten. Omöjligt! Men med de väsentligaste (då är shopping inräknat).
Sådant nonsens som lunch kan väl vem som helst vara utan. Då slipper man ju både kostnaden (=mer pengar till shopping) och tjänar in en hel del tid (=mer tid att shoppa på).
Jag kanske kan ta på mig träningskläderna och på så vis slå två flugor i en smäll? Träning och tidseffektivare. Hmm, hade det inte varit så varm hade jag faktiskt inte tyckt det var en så dum idé.

Men nu är det dags att samla kraft inför i mogon…

Till Paris, till Paris
ska vi rida på en gris.
Det kan ta några år
men jag tror nog att det går.

Över stock, över sten
skumpar vi i solens sken.
Och när vi kommit dit
får vår gris en socker-bit.

Och när vi kommit fram
ska vi se på Notre Dame.
Men när vi kommer hem
då är klockan kvart i fem.

Massor med vatten och ännu mer färg. Ingen som säger att man ska akta sig för att få färg på kläderna. Gräsmattan blir bara snyggare med lite röda och blåa prickar. Rörelsefrihet, man kan sträcka på armar och ben. Solen som värmer i nacken och vinden som viner runt knuten…

Pappret är stort!

Att gå från bilen till lekplatsen kan ibland bli själva äventyret…

Alla borde lite då och då öppna sina ögon och låta sig fascineras av väldens skönhet. Vi är omringade av underverk, men vi ser dem aldrig. Det kallas vardag.

Öppna ögonen och se dig omkring med en tvåårings blick. Låt dig hänföras av de simpla och alldagliga som faktiskt är unikt i sig. Det kan vara allt från en sten, till en liten fågel, hur du kan se vattnet i springorna mellan brädorna på bryggan, trädets grenar eller din egen skugga.

Låt vardagen charma dig!

Någon är varmblodig och det är inte jag!

Vi, lillasyster och jag, var och lekte vid lekplatsen på förmiddagen när M var på förskolan. Solen gick i moln och det blev faktiskt lite kyligt. Genast flög alla möjliga tröjor upp ur väskorna och alla mammor sprang runt och paltade på barnen en massa kläder. Så kallt blev det faktiskt inte, men Schweizare gör ju att till och med jag verkar varmblodig, så jag antar att de faktiskt tyckte att det blev kallt. I Sverige skulle vi dock kalla det en normal sommardag… alla skulle gå i shorts och t-shirt (jag kanske skulle ta på mig en långärmad, men jag är ju som sagt frusen av mig) De har definitivt inget vikingablod i sig här som vant tacklar både snålblåst i minusgrader och när det regnar småspik på tvären…
Det har dock båda syskonen. Framförallt den mindre och envisare av dem. När alla andra barnen fick på sig långärmade tjocktröjor var jag glad att jag lyckades ta på henne en t-shirt under klänningen!

Kände mig som den mest ansvarslösa på hela lekplatsen, men ungen verkade glad och inte ett dugg kall, så vad ska jag göra? Tvinga på en glad unge en tvångströja så hon börjar stortjuta. Inte den fajten jag kände för att ta, när vädret i svenska mått mätt fortfarande var shorts och t-shirt.

Klarar jag mig utan tröja, då gör hon det också!


Bilden är från igår – men lika vacker idag.

En bonusdag.

Det är precis vad idag har blivit. Barnen har varit hos grannen så jag har haft hela dagen ledig. Lite tråkigt dock, jag saknar dem. Men denna lediga dag gjorde att jag fick chans att ta tag i mitt liv. Eller åtminstone den delen som heter träning. Vissa av er har ju en tendens att oroa sig... det behöver ni inte göra längre!

Innan jag åkte hit köpte jag en iPod sensor att stoppa i mina löparskor.



Nu har jag gjort upp ett träningsprogram, eller lämpligare uttryckt jag har tagit ett av de olika träningsprogram som finns på nikeplus.com och inom tolv veckor är tanken att jag ska springa en halv maraton…
Ni som vill kan ju utmana mig! (Den andra delen av pakten kanske?)
Eller varför inte utmana er själva, de e faktiskt mycket roligare att träna när man har ett mål.

Denna smått idiotiska idé innebar dock att jag idag skulle springa 8 kilometer. Det hade väl inte varit så hemskt om inte omständigheterna var som de är...
Här finns verkligen bara upp och ner. Jag har aldrig sprungit 8 km med så mycket uppför. Jag vet att detta innebär att jag hade lika mycket nedför, men de kan jag inte påstå att jag märkte!
Dessutom sprang jag kl. 10.00. Ett stort misstag! I morgon kommer jag gå upp betydligt tidigare. När jag kom hem visade termometern 24.6°C i skuggan. Tyckte faktiskt lite synd om mig själv innan jag insåg att jag var den enda ansvariga för denna idioti. Ändrade snabbt åsikt…

Efter lunch gick jag till posten och tillbaka; trodde jag skulle behöva gå in i duschen igen…
jag njuter dock av värmen till 100% och lite till.

Vilka planer jag än hade haft för dagen, om jag hade haft några, hade varit lönlösa. För här är för varmt för att göra något mer ansträngande än att äta glass…

I hopp om att sjön skulle svalka lite eller att man i alla fall skulle få känna en bris tog jag mig ner till Nyon. Men det var lika varmt där, en mycket bra ursäkt för att köpa en glass! Efter lite letande hittade jag en plats på en brygga där det faktiskt fläktade lite och kändes riktigt skönt. Med boken uppslagen framför näsan läste jag mig fram, sida för sida tills några badsugna schweizare kom och ville låna bryggan. Kändes helt plötsligt inte alls lika fridfullt att sitta där. Så jag beslutade mig för att det var dags att ge sig av hemåt.

Jag känner mig hopplöst dålig på rackartyg. Men vem orkar bry sig om det…
Jag tänker ägna den närmsta tiden åt en film. Tar med mig datorn ut i skuggan och kopplar av lite till…


Min fina väska jag fick innan jag gav mig av!
Tack!