Så har även min familj fått gå på hikingtur i Schweiz…

Vi hade en underbar dag…

Ni vet ju att ovan molnen är himlen alltid blå. Detta fick vi bokstavligen uppleva. Under oss låg en bomullsbädd av vita moln som gjorde varenda nerv i kroppen sugen på att kasta sig ut bland molnen. (I alla fall varenda nerv i min kropp, kanske inte mammas…)

Vi vandrade upp till 2327 m.ö.h. och det kittlade i allas magar lite grann, mer i vissas än i andras. Satt på toppen och njöt en stund, arrangerade självutlösning på kameran så hela familjen kunde vara med på kort. Men har man inget stativ får man vara kreativ och ta vad man har.

När färden bar av neråt igen kunde vi höra hur ovädret brakade loss under oss. Molnen var kolsvarta och åskan studsade mot bergväggarna, men vi vandrade i solsken med vita moln runt omkring oss. Utan att en regndroppe föll på oss kom vi hela och i säkert förvar ner till bilen. ”So far so good.”

Men så kom ögonblicket i bilen då alla tog av sig sina skor, sedan blev den bilfärden aldrig vad den varit igen. För att inte tala om när vi bytte chaufför och pappa fick ta av sig sina skor. Stinkburken var i rullning igen!

Vi gjorde ett stopp i Vevey på vägen hem. Solen speglade sig fantastiskt vacker i sjön och luften var ljummen. Tappert klädda och stinkande klev vi ur bilen för att hämta andan och ta några kort. Det var bara att hoppas att stanken inte spred sig för långt och försöka att inte gå för nära andra parfymdoftande homosapiens.

Ett djupt andetag och in i bilen igen för att återigen bli hög på den otroligt kväljande os som genast infann sig. (Jag undrar om bilen någonsin kommer att lukta som den en gång gjorde?)

Nu ska jag iväg till Lausanne och möta upp min kära familj.

Tror jag börjar på lite ångest. (Ok, jag börjar få mycket ångest!)

Ångest över att sommaren är slut, att allt har gått så fort, jag ska åka hem, börja plugga, återgå till någon from av vardag hemma i Sverige.

Inga fler vattenballonger.

Inget mer skivande i bloggen. (Därför det blir så många inlägg nu – tror att jag försöker kompensera.)

Inget mer Peanutbutter. Jag tror inte jag vågar leta upp det i affären, då är jag fast igen… haha…

Inga skrikande småbarn.

Inga skrattande småbarn.

Helt plötsligt blir all information tillgänglig. Det är faktiskt ganska skönt att vara totalt bortkopplad från vad som händer i välden. Man slipper att hör alla eländigheter och slipper oroa sig över någon svininfluensa. Man lever i sin egna lilla bubbla.

Det finns så mycket här som jag inte vill släppa, så mycket som jag bara inte vill leva utan.

Men så jag längtar efter att få komma hem!

Hem.

Massor med vattenballonger!

Massor med skratt.

Blöta kläder.

Tindrande ögon.

Bara fötter.

Höga kast.

Shorts och t-shirt i sommarvarmt höstväder.

Blöta ben (och armar).

Ballonger som gick sönder innan de lämnat händerna.

Klick, klick, klick. Kameran smattrade som om där fanns hundratals med paparazzofotografer.

1, 2, 3 kasat…

Vi fyllde två korgar med vattenballonger…

och vi kastade dem alla!

fast solen skiner från en klarblå himmel!

Idag åkte jag ner till Nyon för att försöka göra fina vykort att skicka till er nära och kära där hemma. Precis så som jag gjorde tidigare i sommar…

Men, när jag kom in i samma fotobutik som jag så lyckat hade fixat vykorten i förra gången så är det inte samma tjej som står i kassan. Denna dam, som oturligt nog står där idag, är totalt ointresserad av att ens försöka kommunicera med mig. Men hon inser att jag inte tänker ge mig och efter ett tag (när vi har lånat in en annan kund att översätta) så ger jag upp. Hon har inte den minsta lust att låna ut något USB-minne till mig, eller ens försöka på något annat sätt. Den förra tjejen hade varit jättehjälpsam och visat hur resultatet på de olika korten blev, lånade ut sitt USB-minne och allt. Precis så som man vill att det ska vara när man kommer in i en butik för att få hjälp…

Lite smått uppgiven ger jag mig av till nästa fotoaffär, denna ligger utanför Nyon i ett stort shoppingcentrum. Lite försynt frågar jag om de kan låna mig ett USB-minne. Nä! De gick inte kom grymtningar från gubben. Men damen som verkade lite servicinriktad gick med på att jag köpte (!?) en Cd-skiva och använde den för att bränna över bilderna. Här var det inte samma mått att välja mellan dock så jag var tvungen att beskära bilden i photoshop. Hmm… Jaja, vad gör man inte för att få skicka iväg en hälsning. Men vad händer?

Jo, mitt batteri dör naturligtvis. (Jag har en av de där Mac-datrorerna med dåligt batteri. Så det första jag gör när jag kommer hem är att lämna in den så jag kan få ett nytt batteri. Per var så snäll och gav mig tippset om detta med Mac-datorer som har något fel i produktionen på batteriet. Man har ju betalat för kvallité, så de e bara att lämna in och få den fixad!)

Så där står jag, utan batteri. Förutseende som man är (läs: försöker vara) så hade man ju med sig laddsladd. Men när jag frågar kvinnan bakom disken om jag får låna lite ström får gubben ett utbrott. Han var tjurig redan vid första anblicken av mig. Jag behövde inte fatta många ord på franska för att förstå att han inte ville ha kvar mig i butiken. (Ärligt, det var så uppenbart att jag inte hade behövt förstå ett enda ord.) Med upprörd hög stämma vräkte han ur sig en långa harang av ord och jag var faktiskt ganska nöjd med att inte förstå allt!

Snopen, besviken och smått överraskad traskade jag ut ur butiken med datorn under armen, en nyköpt tom Cd-skiva och avsaknaden av vykort…

Frågande? Japp, jag vet inte vad vi diskuterade. Men jag ser uppenbart bekymrad ut.

Inget som var solkart här inte…

Inte var det solkart att man skulle få lite hjälp i affärerna idag heller…

...men solen sken från en klarblå himmel i båda fallen!

Jag kommer ihåg när jag skrev att jag hade varit här i 10 dagar, det kändes som jag hade varit här i en evighet. De följande 10 dagarna gick betydligt fortare! Och vad som hände efter det har jag egentligen ingen aning om. Eller så är synd att uttrycka det. Jag vet precis vad som har hänt. Jag har haft en underbar varm skön sommar tillsammans med, en för inte mindre än ett halvår sedan okänd familj.

Nu har jag tagit fram resväskan igen och börjat packa ner mina saker. Av någon oviss anledning har jag mycket mer saker nu än vad jag hade när jag kom hit. Jag förstår verkligen inte hur det kan ha gått till…

Inte en enda av de frukostar som vi åt hade grovt bröd och pålägget var alltid marmelad och ost. Med tanke på att alla som bor i refuger på ett eller annat sätt gör en hikingtur finner jag detta lite lustigt. Men jag antar att det bara är att acceptera att en frukost inte ser likadan ut i hela världen och väldigt få länder har en frukost som den vi har i Sverige.

När vi kom ut och skulle börja sätta den ena foten framför den andra för att ta oss hem uppstod ett hinder. Detta hinder hette, konstigt nog: fotografering. Vi stod och såg ut över en underbar morgon med dimma ner i dalen och klarblå himmel runt omkring bergstopparna ovanför. Många kort togs för att försöka fånga denna skönhet, men bilden kan inte ge dig känslan av den klara fiska luften, solens strålar som värmer och det naturliga lugn som infinner sig med varje andetag.

Jag är helt övertygad om att fyra dagar i alperna är lika avstressande som två veckor på en solig beach med fruktdrinkar.

Vi vandrade ner, ner och ner. Tanke: Vi måste ha vandrat mer än ganska mycket upp för att kunna gå så här mycket ner…

Eftersom det var jag som var barnet, för omväxlings skull, så kunde jag naturligtvis inte låta bli att rusa ut på denna sten. Det var bara för lockande!

Jag kan ju som sagt motstå allt utom frestelser.

När vi satte oss på tåget för att börja färden hemåt var benen trötta och sinnena fridfullt fyllda med nya intryck och härliga minnen.

Vi visste att vi skulle få gå länge idag, så vi var uppe före solen för att påbörja vår vandrig.

Som Camilla uttryckte det medan vi vandrade genom den tysta skogen i daggfrisk luft:

-       Det känns som att det bara är vi som är vakna.

Jag håller verkligen med henne, det känndes så fridfullt så tyst, så underbart skönt att vara bara just där just då. Så overkligt men ändå så närvarande.

Vi började med fina små skogstigar, sedan blev det häftigare och häftigare. Vi klättrade sakta men säkert upp, upp på högre höjder och brantare och brantare blev det.

Så vackert.

När vi kom till toppen var landskapet obeskrivligt…

Hade någon släpt ner mig där och talat om för mig att jag var på planeten Mars så hade jag inte tvekat en sekund. Det kändes som en annan planet. Kall frisk luft och kala stenar så långt ögat kunde nå kantat med höga toppar runt om.

Sedan bar det av nedför igen. Ner, ner, ner…

Men efter upp, upp, upp så är det väl inte så konstigt.

Med raska kliv och många fotopauser tog vi oss snabbt ner mot sjön. Det var under denna sträcka som vi fick vår enda regnskur. Men det gjordeinget, var det under någon hikingen vi skulle ha regn så var det då.

När vi var framme vid sjön slutade de regna och solen strålar letade sig försiktigt ner mot oss. Tafatt lysten den lite då och då upp sjön för oss. Himlen och molnen skiftade och utgjorde för var sekund ett nytt konstverk. Ett konstverk som alla borde åka för att se!

Den natten sov vi i ett eget rum (innan hade de varit sovsalar), åt en supergod middag och njöt av att ha en sista dag kvar av denna beundransvärda natur.

Efter en tidig morgon och en hel dag med vandring och frisk luft sov vi alla väldigt gott och vaknade inte allt för tidigt morgonen därpå…

Det kan ta sin tid att komma i ordning.

Denna dag var en kort vandringsdag. Vi kom fram redan strax efter tre till stället vi skulle bo. Refugen låg vid en liten sjö med underbar grön/blå färg. Viking som man är (eller i alla fall försöker att vara) så skulle man ju bada. Men, huu, det var kallt! För att inte tala om botten, jag tror aldrig jag har varit med om en så äcklig botten, man sjönk flera centimeter, tänk ankelhöjd, i dyig äcklig lerliknande slam. Inte så att man stod i vattnet och vande sig vid kylan precis. Vad kan man vänta sig när det är glaciärvatten?!

Men har jag bestämt mig så har jag, det vara bara att lägga sig platt och hoppas att choken av det kalla vattnet inte skulle bli allt för stor. I och upp, de gick fort! Men, jag ville tvätta håret också, och att ta i schampo var inte så svårt och efteråt hade man ju inte så mycket att välja på – det vara bara att doppa sig igen.

För er som inte tror mig kan ni fråga mina två vittnen eller be om att få se det hela på film. Det finns dokumenterat!

Vi tog det lugnt, läste och njöt av att vara ute i den friska luften samtidigt som vi laddade inför morgondagen som vi visste skulle bli en tuffare vandringsdag med förhoppningsvis lika bra väder och ännu fler vackra bilder…

Vi startade tidigt på morgonen. 05.15 ringde min väckarklocka (men jag tillät mig själv att snoza en gång). Tre personer, tre väskor, varsin leksak…

två kameror och en filmkamera…

Japp, vår resa är väldokumenterad!

Dagen började med tre tåg och en liten frukostmacka och sedan sov vi lite om varandra på tågresan och när vi anlände till Les Diablerets var magarna tomma och vi var så sugna på frukost att det inte blev många minuters vandring innan duken (jag hade med en kökshandduk) åkte fram och alla godsaker dukades upp. Detta var utan tvekan den bästa frukosten under hikingturen. Under våra frukostminuter lyckades vi fånga när morgondimman lättade från fältet. Som så många andra saker under resan var vi där precis när vi skulle vara där….

Vi började vandra upp, upp, upp…

men vid det här laget är jag ju van vid upp.

Japp, jag är van vid upp, men upp utan en ryggsäck på ryggen där jag bär all min packning för de närmst kommande fyra dagarna.

Fotograf: Camilla Johansson

Vi fick en superfin första dag med väldigt vackra vyer och många fina kort.

Varje gång jag såg en blomma tänkte jag på dig mamma…

Hemma i huset i Schweiz igen…

Har varit ute på ett underbart äventyr med massor av upplevelser. Uppdatering kommer i morgon…

Fotograf: Camilla Johansson

Så har man försökt att boka boende i olika refuger runt Les Diablerets. Lättare sagt än gjort; tre av fyra ställen pratade inte engelska. Jag på frenglish och de på franska, jag förstod i alla fall vad de sa, nu är det bara att hoppas att de förstod vad jag sa…

På torsdag morgon bär det av med tåg upp i bergen och sedan ska det bli hiking i fyra dagar. (Mormor, du kan andas ut – jag ska inte göra det ensam.) Jag har den stora äran att få förstklassigt sällskap av Per och Camilla. Mer om detta efter helgen, när äventyret är över och jag har en kamera full med bilder…

Hösten har kommit hit nu...

Har varit vaken i en snart två timmar nu. Jag fick nämligen den stora äran att släppa av föräldrarna på flygplatsen. De åker på semester i en vecka, så nu är vi återigen fem i huset… storebror, lillasyster, Grandma and Grandpa och så jag.

När jag körde hem från flygplatsen och solen började lysa allt starkare och färga himlen bakom bergstopparna orange fick jag den där känslan igen; jag är utomlands. Men i samma ögonblick som mina sinnen blir medvetna om det talar mitt medvetna om för mig att det är du ju faktiskt. Detta är utomlands, och om mindre än en månad så är du hemma igen….

Samma vy som igår...

men det är onekligen svårt att tröttna på den.

Har haft en härlig ledig dag och vandrat på gatorna i Lusanne. Staden är definitivt en av mina favoriter. (Inte för att jag kan skryta med att vara så väldigt berest men...) Jag gillar hur man kan se taken på alla de andra byggnaderna och hur de smala gatorna slingrar sig ner för backarna.

Hösten gör sig påmind i luften men här är lite drygt 20 grader och underbart väder igen. Temperaturen kryper lågt om natten och det är friskt när man vaknar på morgonen. Underbar tid för en joggingrunda, om det ändå inte var så backigt så man kunde få lite bättre kilometertid…

Månen.

Har haft en betydligt lugnare dag idag. Kändes nästan som en kompensation för igår. Medan alla föräldrar, båda generationer, var ute och åt hade jag och barnen mysigt här hemma. Att det gick smidigt är ingen överdrift det fälldes inte en tår, var inte en fight, att borsta tänderna gick som en dans…

Det har aldrig varit så här enkelt att lägga dem!

Fortfarande regn men idag även sol och vi bjöds inte bara på en utan två regnbågar!

Jag har blivit bortskämd med solsken och varmt väder. Men igår började det med regn, igenmulet och grått. När storebror skulle gå till skolan var det bara att dra på sig regnjackan och gummistövlarna på med huvan och traska ut i ett betydligt svalare Schweiz än vad jag har bekantat mig med. Höstkänslorna slog mig med en gång, för det finns väl inget så typiskt en svensk höst som regnrusk? Även om de klara soliga dagarna är att föredra med friska lite kyliga vindar och varma solstrålar som värmer när man finner lä.

När jag öppnade dörren och klev in på hallmattan började äventyret.

Var är köttet? Frågan kom flygandes genom luften från köket. Vilket kött tänkte jag…

Hela skolan var denna kväll inbjuden att träffas i gymnastiksalen. Som en fest så här i början på terminen, inga tal, inga frågor, bara ett tillfälle att träffa andra barn och föräldrar samt lärare. Man skulle ta med sig en rätt som representerade de land som man kommer ifrån. (Föreställ er detta i Sverige, det skulle bara vara köttbullar, pepparkakor, falukorv, rotmos, palt, surströmming, pannkakor med sylt och kanske en och annan jordgubbstårta.) Eftersom vi är både från Kanada och Sverige blev det beslutat att det skulle bli en köttpaj från Kanada och Semlor från Sverige.

För att göra denna paj krävdes naturligtvis köttfärs och denna visades det sig att jag hade använt för att göra kvällsmaten dagen innan. Ops! Ingen bil och för långt för att ta cykeln, det vara bara att sätta sig på tåget och åka ner. Resan gick bra och jag hittade allt som behövdes och när jag kom hem igen hade inte en enda regndroppe träffat min regnjacka. Det var lunchdags hemma och Grandma och Grandpa hade fixat lunchen. Tacksamt satte jag mig ner och åt tillsammans med barn och morföräldrarna.

Här är det skola på förmiddagen en och en halvtimmas lunch (som man äter hemma) och sedan är det skola igen på eftermiddagen. När det var dags att gå tillbaka till skolan var det på håret att vi hann. Med lillasyster på ena armen och storebror i den andra handen småsprang vi ner till skolan. Gissa om jag var tacksam för att det inte är upp till skolan utan ner. Tillbaka hemma igen och det var bara att börja baka.

Torrgäst. Något jag inte har bekantat mig med förut, men de kan väl inte vara så svårt tänkte jag. Kanske inte, men något gick inte som de skulle och bullarna blev aldrig dubbelt så stora som de skulle blivit under jäsningen. Oroad över hur mina Semlor skulle bli tappade jag bort tiden och Grandma och Grandpa var även de upptagna var på sitt håll. Fem minuter efter att skolklockan hade ringt rusade jag ner för backarna för att hämta storebror. Stackare, hur kunde jag glömma bort honom! Allt gick i alla fall väl och det fanns en snäll Nanny som hade tagit honom i handen och han såg inte alls så bedrövad ut när jag kom även om han tydligen hade varit lite ledsen. (Usch, vad jag kände mig värdelös.)

Tillbaka hem och kunde ganska snart konstatera att det vara bara att börja med en ny sats Semlor. Hittade ett recept med torrgäst som en av ingredienserna och den här gången gick det betydligt bättre. Men nu hade jag tiden att strida mot…

Jäsa 2x30 minuter, och vips så var en timma borta, 3 plåtar á 10 minuter i ugnen där var 30 minuter till försvunna. Huu, ju mer jag räknade på de ju mer kändes de som om de aldrig skulle bli klara i tid. Jag var dessutom tvungen att göra fyllningen själv. Började med att mixa nötterna till pulver, mätta upp socker och mjölk, vispade grädden och förberedde så gott jag kunde medan klockan tickade och jag väntade på jäsning och gräddning.

Äntligen var det dags att sätta kniven i bullarna och skära av toppen! Lite tidspress, men inte så farligt, det hade gått fortare än jag hade vågat beräkna. Halvägs genom semlorna och med hälften och mandelmassepulvret (mandel, socker och deg) klart välte jag ner allt på golvet. Brödsmulor blandat med mandel över hela köksgolvet! Jaha…

Som tur var hade vi lite mer mandlar och jag snodde lite vitt bröd för att fylla ut vad som saknades från semlorna. I slutändan smakade faktiskt mandelmassan riktigt bra. Fyllde bullarna och på med grädden. Grädde, hur fel kan det bli med grädda. Jag kan bara se ett fel som kan göras – vilket jag naturligtvis gjorde. Vi hade inte så det räckte till alla semlorna!

Jag vet inte hur det gick till men helt plötsligt var semlorna klara med florsocker på toppen och de såg riktigt söta ut, en tredjedel så stora som vi är vana att se dem. Syre fyllde mina lungor och det kändes som jag tog mitt första riktiga andetag sedan frågan hade kommit flygandes på morgonen; Var är köttet?

Kvällen var lyckad. Det fanns rätter från alla möjliga olika länder. (I byn som jag bor finns 2 000 invånare som representerar 47 nationaliteter och de ”riktiga” Schweizarna är i minoritet.)

Ett bord med varmrätter och ett borde med efterätter. Jag tog en tallrik från varje bord och det slutade med att jag åt mer efterätt än vad jag åt varmrätt. Men det var ju så svårt att välja bland alla desserter, de skrek efter att bli uppätan…

Visst verkar de som om livet väldigt ofta handlar om mat.

Idag var det jag som gjorde veckans matshopping. Trots att jag har tre språk att välja mellan (franska, italienska och tyska) är det inte allt jättelätt att veta vad som är vad, engelska hade onekligen förenklat det hela.

Summa summarum tycker jag nog att shoppingen var lyckad. Det var dock en sak som jag inte fick med mig hem – citronsyra. Jag frågade en av de fransktalande anställda (som tur var hade jag skrivit ner det på franska på en lapp så hon fattade vad jag letade efter) men hon såg mest ut som ett stort frågetecken. Likaså gjorde den andra tjejen som hon gick för att fråga. Detta var i vilket fall som helst inte hela världen jag fick ju med de viktigaste. Glassen!

Vi har redan mumsat i oss en av två förpackningar till en rabarber- och vinbärspaj som dessert ikväll och mer glass lär de bli. Även om temperaturen inte är lika hög så smakar glassen fortfarande lika bra.

Vi äter det sista vi gör innan vi går och lägger oss och vi äter det första vi gör när vi går upp, vi äter mitt på dagen och helst någon gång mellan dessa mål också!

I brist på kort av mat får ni en se en söt vovve.