Här är tyst och tomt.
Ovanligt.

Familjen är på semester och jag har börjat min jag med. Men jag är lite förvirrad för ibland måste jag erkänna att ”jobbet” känns som semester. Jag får betalt för att leka! Emellanåt är semester feelingen låg, känslan svänger med barnens humör…

Igår lämnade vi huset för att låta packningen sköta sig själv. Den skötte sig kanske inte helt och hållet av sig självt, C fick stanna hemma och göra jobbet medan barnen och jag roade oss på en av alla borgarna som finns här omkring.

Först var det tåg, sedan bar det av ut på vattnet med en båt och tillslut hamnade vi utanför borgen. Otroligt vackert med hur många rum och gångar som helst. Jag är glad att det var välskyltat för jag hade lätt kunnat gå vilse. (Ha i åtanken att mitt lokalsinne inte håller världsklass.) Vi hade med picknick och köpte glass, doppade fötterna i vattnet och spanade in toaletterna (de gamla – inte nya även om vi provade dem också).
Lillasyster dansade som en prinsessa högst uppe i tornet och storebror hittade skatter på stranden…

Att handla mat kan faktiskt vara riktigt roligt! I alla fall om man har tillgång till kundbilar.
Eftersom jag inte har några egna barn och inte så ofta tar med mig andras barn när jag handlar mat var det första gången jag fick chans att använda dessa kundbilar. Ni vet precis vilka jag menar, kundvagnarna som är ena halvan kundvagn och den andra främre halvan bil. Med storebror bakom ratten och mig som motor raceade vi igenom affären.

Jag är fortfarande osäker på vem av oss som hade roligast…

Har haft en väldigt lugn helg.

Sovmorgon och lugnt tempo var det som gällde i morse. (Här är det sovmorgon om man sover längre än åtta och i morse var jag inte uppe förrän halv nio – lyx.) Jag kan väl inte påstå att tempot ökade någon gång under dagen men jag lyckades i alla fall med konststycket att ta mig ur pyjamasen och i träningskläderna runt elva. Vädret var mulet och kyligt, riktigt höstrugg, så det var en underbar belöning att få komma in och ställa sig i en varm och skön dusch efteråt. På med kläderna och där låg de! Pyjamasbyxorna. De skrek mitt namn så högt att jag inte kunde ignorera dem. Drog återigen på mig dem…


Familjen var ute och cyklade så jag var ensam hela förmiddagen. Eller så ensam var jag faktiskt inte, jag hade gott sällskap av min trogna vän datorn. Vi hade mycket roligt tillsammans och jag kunde naturligtvis inte låta bli Photoshop. Framåt eftermiddagen sprack det upp och när det var dags för underbart god kvällsmat satt vi faktiskt ute. Det var det ingen som hade kunnat gissa denna gråmulna morgon. Men solen värmde sköt och vi njöt.

Nu är det dags att sova och jag har redan pyjamasbyxorna på…

Här sitter jag, på en altan i Schweiz.
Utomhus i bara sommarklänning och en tröja, min blick sveper över en fantastisk utsikt. Grannarnas småprat och skratt tränger igenom och syrsorna spelar högt. Filmen har precis spelat sina sista toner medan sluttexten rullat förbi på skärmen.
Jag borde gå och lägga mig, men vill bara stanna här ett litet tag till, få njuta lite mer...


Bara en vanlig pinne.

Idag var Dagen med det stora D:et.
Min kalender talade om för mig att det var dags att springa 21 km.

Så jag gick upp i morse och såg till att äta en ordentlig frukost och sedan var det bara att snöra på sig löparskorna och börja springa. Ok, riktigt så var det kanske inte…
Jag gick upp och jag åt frukost, men sedan gav C och barnen mig skjuts till La Givrine som ligger högre upp, 1208 m.ö.h. Där började min runda och jag skulle springa hem till 914 m.ö.h. Detta blir alltså inte en cirkel och det innebar att jag hade mer nedför än uppför (fusk?). Även om jag kan lova er att detta innebär en hel del uppför också. Min första 4,8 km var uppför och enbart uppför hela vägen upp till 1475 m.ö.h.
But workout!
Som C uttryckte det efter att själv ha sprungit upp för backarna häromkring (inte samma backe dock). Och jag kan bara hålla med henne.
När jag väl var på toppen och vände neråt önskade jag innerligt att resten av resan skulle vara en enda lång seg nedförsback. Men så fungerar det inte här kan jag meddela!

När jag sprang där som bäst tog mig helt plötsligt vandringsleden in i en kohage med högt blött gräs. Efter bara några meter kände jag fukten i sockarna och det tog inte lång tid innan sockarna var genomblöta. Tänk pool, fast en pool bara i era gympadojor. Men det var ingen fara med mig, jag hade ju redan sprungit halvvägs på halva vägen. Ja, det är så jag har börjat tänka nu. Halva vägen på halva vägen. Det låter mycket bättre än en fjärdedel, det känns mycket närmare av någon anledning.
 När jag klafsade ned för en av backarna i kohagen insåg jag helt plötsligt att det där gula korset som jag alldeles nyss gladeligen hade passerat innebar att vandringsleden inte gick där. Meningen var att jag skulle följt de diamantformade symbolerna, men jag såg ingen där just då. Jaja, det var bara att vända om och börja springa upp för backen igen och mycket riktigt fick jag syn på de diamantformade symbolerna i motsatt riktning mot det gula korset. Men de var inte lätta att se och när man samtidigt måste parera mellan koskitar blir det inte lättare.
Vilse i kohagen!
Det var jag de. Hoppandes mellan alla koskitar fick jag känslan av att vara i Varberg. Koskiten alltså, var det som gav mig känslan inte det där med en massa upp och ned.

När jag korsat mig ut ur kohagen och mer än en gång varit alldeles för nära att trampa fel samt vänt om några gånger för att hitta de gula skyltarna kunde jag för första gången på ett bra tag lyfta blicken och vad fick jag se. Molnen. Jag sprang mellan molnen och framför mig hade jag en fantastisk vy!
Så många gånger jag önskar att jag har med mig kameran när jag springer. Gräset sluttade lätt nedför och jag kunde se en stor bomullstuss i dalen som var nedanför mig och på andra sidan kunde jag se toppar och över topparna fanns vita moln. Det var magiskt och tanken slog mig genast. Om man springer över molnen då måste man väl få räkna det som höghöjdsträning?!

Efter några magiska minuter mellan molnen bar det av in i en ny kohage. Det är ingen bristvara på varken kor eller kohagar i det här landet! Men sedan har de ju en himla massa goda ostar också!
Här i kohagen verkade det som att historien skulle upprepa sig:

Vilse i kohagen, igen.
Skylten som jag skulle följa ledda rakt ut i kohagen, rakt ut bland korna, rakt ut i ingenstans. Jag började springa runt korna men hittade aldrig tillbaka till de gula diamanterna som var målade på stenarna i kohagen. Det vara bara att återigen vända tillbaka och börja om från början. Jag sprang mot korna, följde de gula diamanterna, men korna blev lite oroliga. Jag förstår inte vad de hade att vara oroliga för. En galen joggare klädd i turkost mitt i deras hem.Jag kan väl inte vara den första? Jag fick slå av på tempot och börja gå. Gick försiktigt slalom mellan de idisslande korna och försökte att inte skrämma dem för all framtid. Tyvärr tror jag att några av dem kommer att ha men för livet. De kollade på mig som om jag var de konstigaste de sett i hela sitt liv. (Vilket jag förmodligen också var.)

När jag väl kom ut ur denna kohage började de gå nedför och jag sände en tacksamhetens tanke till min vakande ängel. Men, ni ska inte tro att nedför innebar att jag kunde slappna av och jogga.
Nej, jag var tvungen att gå för att det var så brant och ändå föll jag en gång för de var blött och halt. Här trodde jag att jag skulle få min belöning för allt slit upp men icke. När det brantaste var över och jag äntligen kunde börja springa igen, ja, då fick i alla fall rumpan vila. Men mina lår! Ojoj, det gick för mycket ned för att jag skulle kunna njuta av det. Rötterna stack upp här och var och det hela måste ha sett mycket roligt ut. Det roade även mig att skutta över rötterna och jag glömde av hur trötta mina ben blev när jag skuttade på nedför backarna och tacksamt tänkte på alla step-pass som jag tränat i höst/vår och att jag faktiskt hade nytta av dem. För det var precis vad det kändes som. Ett enda långt step-pass där jag bara klev ned för lådan hela tiden.

Min joggingtur fortsatte upp och ned och ännu lite mer upp och ned. Jag sprang genom molnen och genom kohagarna, över stenmurar och över molnen, hoppade mellan koskitar, och skuttade över rötter under stängsel och under molnen…

När jag bara hade en sisådär 3 km kvar hem sa rösten i min iPod till mig att jag hade avklarat min halva maraton.
Hmm… min hjärna började spinna. Jag kanske kunde klara av att springa lite mer?! Tänkt och beslutat, jag förlängde rundan och tillslut blev den 26 km!
Vi ska inte tala om hur lång tid det tog. Men det var en väldigt massa upp och ned och en del letande efter stigen så jag tänker inte bry mig om tiden den här gången...

Men nu tror jag bestämt att jag har kvalificerat in mig som bergsget!

Vi har hunnit med så mycket idag känns det som! Jag ska definitivt visa bilder på pysslet som storebror och jag gjorde när lillasyster sov. Men det får bli morgondagens uppdrag.

Idag kommer bilder från dagens såpbubblor.
Jag ska definitivt göra såpbubblorna som jag har recept på. (Vi tog slut på förrådet idag.) Men jag känner att språket inte är till min fördel här.
Diskmedel ok.
Vatten ok.
Socker ok.
men...
glycerol?! och var ska jag hitta det??

Får bli mitt projekt för denna veckan!


Storebror blåste – lillasyster jagade.


Vi började dagen med värme och regn och slutade med klarblå himmel och ännu varmare!

Så var det dags att baka kärleksmums för första gången i Schweiz.

När jag kom hem och överraskade min familj för några veckor sedan såg jag till att ta med mig vissa nödvändigheter tillbaka till Schweiz.  Decilitermåttet var ett av de föremål som hade hög prioritet för att få en plats i väskan. (Försök att gör om dl till cups det är omöjligt. Men det är helt okey att göra om cups till dl.)
Hur som helst så blev inte det några som helst problem med att mäta, inte heller med ingredienserna. Detta kan dock vara lite krångligt ibland, att veta vad allt är på franska, italienska eller tyska (detta är de språk som existerar i detta land). Tyskan hamnar dock ganska ofta nära svenskan vilket jag är väldigt tacksam för.

Allt gick som smort och jag kom på en väldigt briljant idé att balansera elvispen på för att samtidigt kunna göra lite mer nytta. Det var dock lite riskabelt att låta den balansera på kanten av byttan, men efter att ha övervakat den en stund var saken avgjord. Det funkade!
Jag kunde smöra och bröa formen, förbereda övriga ingredienser. Ni förstår, jag sparade massor med tid. Men så skulle jag börja hälla i andra ingredienser och nu var elvispen inte riktigt lika glad i att balansera längre. Det som jag hade förutspått skulle hända i början hände efter sju minuter istället. Den trillade ur bunken och ni kan ju blunda och föreställa er vad som hände. En elvisp som trillar ut ur en bunke med smet i fortfarande vispandes när den trillar ur...

Jag kan bara skratta och tycka att det var synd att ingen fick nöjet att se denna åsyn.

Vi mötte upp vid en av rastplatserna utmed motorvägen, sedan bar det av mot äventyr. Andrea och hennes två barn och jag med mina två barn…

Murmeldjur?!
Fy skämms på mig, jag visste inte vad djuren hette på svenska ens när jag såg dem. Men nu vet jag och för er som inte vet så mycket om dem kommer här lite snabbfakta:

Murmeldjuret är skäkt med ekorrartade gnagare. Det syns ju faktiskt ganska tydligt! I alla fall så finns det omkring fjorton arter och det bor i de tempererade områdena på norra halvklotet. Det är ovanligt stora för att vara gnagare 30-70 cm långa och så får man lägga till svansen som är 10-25 cm. Framben och bakben är lika långa, vilket är sällsynt bland ekorrartade gnagare. De är dessutom otroligt söta när de ställer sig på sina bakben och kikar upp i det höga gräset.
Murmeldjuret är aktivt under dagarna och lever i öppen terräng eller skogsbryn många arter har skapat bergen som sina hem. Under vintern går de i dvala under markytan där de har väl utvecklade tunnelsystem.
Alla blir ju hungriga, så även murmeldjur och då mumsar de till mesta delen på växter.
Namnet härstammar från murmunto som från början kommer från ett romanskt alpspråk och kan översättas med bergsråtta.



Ett jättemysigt tåg tog oss upp i berget till dryga 2000 meters höjd över havet och vi fick inte bara se murmeldjur utan också en fantastisk utsikt!



Vi var i "Marmottes paradis".
Det var Andrea som berättade för mig om denna plats och jag fick grönt kort att ta med barnen på utflykten. Jag är så glad att vi gjorde de för det blev en härlig dag med matsäck, murmeldjur, promenad på bergstoppen, lek på lekplatsen, tåg, tunnlar och andra gradens ”inte hinna till toaletten” olycka…
Med andra ord vi hade det jättebra, men vad vore en utflykt om man inte hade någon olycka på vägen eller ett skrapsår med sig på vägen hem. Vi såg till att fixa både och men inget allvarligt. Det är inte alltid lätt att gå på främmande toaletter och det är inte heller alltid så lätt att få med sig alla benen när man ska springa fort.

Grannen har en grävskopa i trädgården så jag kan abdikera som Au Pair, i alla fall när det gäller storebror.

Idag försökte jag fråga om han verkligen inte ville hitta på något annat än att titta på de två gubbarna (ja, det är faktiskt i alldra högsta grad två gubbar som gräver och har sig i grannträdgården).
Men till svar på min fråga fick jag bara:

-    I’m a boy. And you know, boys like workers.

Och där dödade han den diskussionen.

Förmiddagen var lugn och skön. Lekte lite på rummet, läste lite böcker och framförallt laddade för en eftermiddag full med lek!

Strax efter tre kom Andrea med "sina barn” som är två och fem. Det kan ju inte stämma mycket bättre. Två och fyra – vad mer kan man begära? Efter några minuters tvekan på varsitt håll vågade de långsamt att närma sig varandra och när det var dags för mellanmål vid fyra var leken i full gång.

Strax efter fem, när leken pågick som alla bäst i källaren kom Stephanie med "sina barn” och det var helt plötsligt sex söta små ungar som gladeligen skojade med varandra. Så nu har vi planerat in fler lekträffar.
Inte bara för barnens skull…


Den mysiga staden i Frankrike som vi åkte till i söndags med sol, glass, bad och kakor.

Igår var en underbar dag. Vi gjorde ansiktsmålning, lekte på stranden i solen, byggde sandslott och dagen försvann innan vi fattade att den hade börjat.

Idag har det regnat och minuterna har känts som timmar. Barnen har skrikit och varit arga, bråkat och varit besvärliga.

Jag hoppas solen skyndar sig att komma tillbaka…

I lördags morse började jag min helg med att kliva in i bilen tillsammans med två andra Au Pair-tjejer med destinationen Zürich. Vi slog på radion och hade stora problem med att hitta en acceptabel radiostation, så vi sjöng istället. Alla på sitt eget språk; svenska, engelska och spanska. De var helt fascinerade av svenskan (inte min sångröst) och är helt sålda på vårt vackra språk! För att spä på känslan av den svenska kulturen fick de bli ett stopp på IKEA. Jag fick läsa några rader i en av de många svenska böckerna som står runt om i hyllorna och översatta alla möjliga varunamn till engelska…


Pekar vart vi kommer ifrån Andrea - Guatemala och Lori - Kanada...

Med en anständig radiokanal spelandes i bilen fortsatte vi vår resa som gick smärtfritt, lite köer får man räkna med så här års när alla vägarbeten ska uträttas och naturligtvis fick vi köer på motorvägen men inget värre än att vi överlevde utan några bestående skador. Vi anlände till Zürich utan svårigheter och då ska tilläggas att det inte fanns någon karta i bilen! (Hade jag vetat detta hade jag sett till att ta med en, man kan ju inte åka på road trip utan karta!?)
Men nu uppstod ett välbekant dilemma; parkering. Denna ständigt återkommande uppgift löste sig som av en slump utan större komplikationer och blev bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. 9 SwF för en heldag! Detta motsvarar 64 svenska kronor. I ett dyrt land som Schweiz mitt i en stad måste man tillåta sig att vara lyrisk över denna ekonomiska händelse.

Vi fick en härlig dag i ett otroligt varmt Zürich. Min enda stora önskan var att få bada. Men med dessa två badkrukor som jag hade fått med mig fick jag vara lycklig över att doppa fötterna i vattnet. Lite shopping hann vi naturligtvis med och jag måste tycka att staden var dekorerad med enastående påhittighet.


Jag är väldigt sugen på att skapa mitt eget landskap av olika krukor...
men de får hamna under att-göra listan.

Vi bestämde oss (det fanns många alternativ på förslag) efter mycket velande  för att åka hem. Klockan var mycket men Andrea vill väldigt gärna se ”the lion in the mountain”. Därför beslutade vi oss för att omvägen inte var för lång…
Vi hade dock fortfarande inte någon kartbok och skulle därför bli överraskade över hur mkt längre det faktiskt var när vi väl hittade en kartbok i handskfacket! (Jag kände mig återigen som en hel människa och kunde andas ut. Mina kära resekamrater bara skrattade åt mig.) Det var definitiv värt den dryga extra timmen i bilen dock! Kartboken som vi hittade var inte allt för detaljerad och de var helt omöjligt att se staden som något annat än en röd prick med lite streck igenom. Så vi började vårt sökande med att fråga en kille om vägen. Han svarade på enastående engelska och var väldigt trevlig, beskrivningen var exemplarisk och de var nästan så jag bad honom att hoppa in i bilen och visa oss hela vägen fram. Men jag avhöll mig från frestelsen.
Lejonet var imponerade och för att inte tala om den oerhört mysiga staden Luzern. Jag tänker definitivt åka tillbaka dit. Nästa gång tänker jag dock ta tåget så jag slipper leta parkering i en evighet och jag tänker vara där i dagsljus så jag kan få en anständig bild av lejonet.


Jag önskar mig ett stativ som jag kan släpa med mig land och rike runt.
Här fick jag improvisera med en soptunna...

Efter några timmar sömn i Andreas hus (hennes Au Pair-familj var på semester) var vi återigen redo för bilen och den här gången en tur till Frankrike.
När bensinkrisen inträffade ungefär halvvägs på småvägarna i Frankrike kan jag inte annat än att vara tacksam för mitt VISA-kort. Automaten tog inte Loris kanadensiska kort och inte heller tog den kontanter, men mitt VISA-kort fungerade ypperligt.
Vi anlände utan problem och hittade en superparkering, lite letande krävdes dock. Vi plockade ut badkläder och matsäck för att bara korsa vägen och sedan stå på stranden.
Sjön var fantastisk. Färgerna var otroliga och bergen som sköt upp ur vattnet högt upp mot himlen var mäktiga. Vattnet var klart och friskt och atmosfären var lugn och sansad trots att vi inte direkt var ensamma…


Färgen på vattnet ljuger inte, det var underbart!

När klockan började närma sig fyra kände vi att det var dags att röra på sig. Matsäcken var uppäten och vi var glassugna. Lori hade besökt denna mysiga stad förut och visste ett bra ställe. Jag som har beslutsångest i vanliga fall, ni kan ju bara föreställa er vad jag fick när jag skulle välja ut tre smaker av femtiosex!
Med glass i magen började återigen sökandet. Den här gången efter en kakbutik. Vi vandrade gata upp och gata ner och det var supermysigt.



Jag fattade nog aldrig riktigt vad Lori menade med kakbutik, men den här var bara för bra! Jag har aldrig sett så söta burkar och smakat så goda kakor. När vi klev innanför dörren kom en kille i vit skjorta och svarta finbyxor fram och bjöd på en ljuvlig hallonkaka! Stor som en golfboll. Jag köpte med mig den sötaste kakburken hem fylld med några kakor. Det ska tilläggas att kakorna var inte gratis. Men vi det här laget kan jag avslöja att kakorna är borta och de var väl värda pengarna!


En lyrisk Lori på väg in i den eftersökta kakbutiken.

Trötta efter en händelserik helg satte vi oss återigen i bilen för att under tystnad återvända till Schweiz.

Dagarna är varma och sköna, vi njuter av solen och vattnet.



Idag bar det av till en av de sällsynta stränderna i närheten. En stenstrand och jag kunde naturligtvis inte låta bli att ta med mig stenar hem. Jag är fullkomligt såld på stenar.
Har tänkte att jag ska gör mig några stenfigurer. Måla ögon och limma dem på en större sten. Som på den gamla goda tiden när jag var liten och hade ett helt sommarlov på mig att leta stenar att limma och måla. Minns hur jag alltid hade ett lager av superlim på fingertopparna som tog bort känseln och svart/vita fläckar över händerna.

Nostalgi.

Hade jag vetat att barnen har kattgener hade jag gett dem ett garnnystan mycket tidigare!

Vi låg på stranden och mådde bra i eftermiddagsvärmen när jag plockade fram mina garnnystan och började knyta ett armband. Intresset väcktes för de olika färgerna och nystanen som gick att leka med.
Naturligtvis var det grönt ljus att leka så mycket man ville. Lite trassel går ju alltid att ordna upp på ett eller annat sätt och skulle jag bli tvungen att klippa i garnerna vore de inte hela världen. De är ju till för att användas och någon gång måste man lära sig vad som händer när man lindar ett garn 20 varv runt ringfingret. Dessutom tänkte jag i mitt stilla sinne att intresset sinar inom några minuter och jag kommer inte behöva trassla upp några nystan. Jag hade rätt i ett av avseendena. Jag behövde aldrig knyta upp några omöjliga knutar eller försöka hitta endan på tråden i ett enda trassel. Men vad fel jag hade när jag trodde att de skulle tröttna!
Hur många gånger kan man rulla upp ett garnnystan för att nysta ihop de igen och fortfarande tycka att det är roligt, ta tag i ena änden och rycka för att se garnnystanet dansandes rullar runt på handduken? Jag är fortfarande djupt imponerade av deras tålamod!

Nästa gång vi har långtråkigt tänker jag testa med en studsboll. Det brukar kunna roa katter, så de funkar säkert ypperligt på barnen också…


Min söta katt hemma i det gula huset...